Av Alexander Fernaeus.

Meyhem Laurens tydliga avsikt med Mandatory Brunch Meetings är att ”take a shit on the game”. Det deklareras i första spåret Mandated Participants, ett
roligt spår som avspeglar vad jag förutsätter är ett obligatoriskt brunchmöte. Meyhem domderar över vad som ska diskuteras, deltagares vara eller icke vara, namnskyltar, hur buffén behandlas och varför vissa försökt klä sig bättre än Professor Laurenovich. Allting med en lagom gnutta humor, en rejäl nypa Queens och riktigt bra beats. Att kalla Mandatory Brunch Meetings för en mixtape är kanske att ta mycket ifrån det. Eller? Vid flera tillfällen den senaste tiden har något betitlat mixtape visat sig vara något betydligt bastantare, mycket mer likt en väl genomarbetad fullängdare än något hafsbygge med vilt skilda kvalitéer. Mandatory Brunch Meetings med sina 17 spår, 51 minuter 17 sekunder och 10 producenter är så mycket mer än en mixtape, det är en bastant fullängdare. Fast gratis.

Mandatory Brunch Meetings är otroligt välproducerat från första spåret hela vägen igenom. Roliga, om än väntade gäster som Outdoorsmen-kollegorna Action Bronson, Hologram och AG Da Coroner. Bra inhopp gör även Maffew Ragazino, Heems och kanske roligast – Gabbie Giftsz som gästar på två låtar och så vitt jag vet är den första kvinnliga featuren på något från The Outdoorsmen. Ett glädjande inhopp som vi förhoppningsvis får höra mycket mer ifrån.

En annan – för mig – ny förmåga är ATG, ATG som producerat sex av spåren på Mandatory Brunch Meetings har gjort det med bravur. Produktionen på allting
från den 80-tals stinkande hyllningen till en av samma årtiondes mest klassiska sexsymboler, Kelly Kapowski, till den mörka Silk and Leather Rap är utförd med perfektion.

Då den tjocke albanen från Queens inte gjort mycket annat än att tillfredsställa massorna med riktig rap det senaste året är det ingen överraskning att han
lättsamt bjuder på det bästa inhoppet. Meyhem Lauren kan nu – till skillnad från för ett år sedan – med Got The Fever som undantag, på egen hand döda ett
beat. Som på senaste Respect The Fly Shit. Meyhem klarade sig utmärkt på egen hand, men där uppskattades verkligen inhoppen och efter att ha hört till exempel Grown Man Paletts ville man snarare höra mer Sean Price än Meyhem Lauren. Efter att ha lyssnat på Mandatory Brunch Meetings finner jag mig fruktansvärt sugen på mer Meyhem Lauren. Så visst tar Mey Lo ”a shit on the game”. Om man nu kan använda verbet skiter när någon gör något riktigt, riktigt bra. Och ja, det kan man väl.