Av Harald Broström.

När Kärleksattacken nyligen firade sin femårsdag i etern med pompa och ståt
stod Medina för två kungörelser: 1)Duon firar sitt tioårsjubileum i augusti och
inget annat, 2)Hayat kan mycket väl bli gruppens sista fullängdare. I så fall har deras avslutningssaga skrivits med guldpenna. Hayat är ett album som lyckas kombinera tillgänglighet med djup på ett imponerade sätt. Ett album som både smakar svettigt medelhav och eftertänksamma reflektioner. Att Sam-E och Alibi behärskade sin genre Hafla (som är slang för att partaja) utan och innan visste vi sen tidigare. På Hayat har de återigen kokat ihop interkontinentala influenser med fyndig rap och skapat slipade dansgolvsbrakare som Maghreb United och dancehallsfusionen Där Palmerna Bor. Där hade det kunnat stanna. Hayat hade kunnat vara ett forum för några dansanta nattklubbsdängor som dansade en sommar. Men det finns en dimension till, en dimension som lyfter skivan ytterligare. På några spår tar Medina ett steg tillbaka och gräver där de står. Reflekterande Första Natten och muckar-anthemet Mega manifesterar bäst den
sidan av Medina. Hayat kan betyda både liv och underbart på arabiska. Ingen kan ifrågasätta namnvalet, liksom resultatet som bär det.
Betyg 4 av 5