Av Damir Sepulveda Espinoza.
Om ”Self Made Vol. 1” cementerade Maybach Music Groups musikaliska DNA och ”Self Made Vol. 2” största skäl till att existera var att presentera och acklimatisera fler nya namn in till sitt varumärke (Stalley, Omarion och French Montana), så är motivet med ”Self Made Vol. 3” svår att dechiffrera. Det enda nya namnet bolagets boss Rick Ross har sajnat i år, Washington-talangen Fat Trel, är inte med på något spår och det överdådiga sound dessa albums brukar fokusera på, prickas av med obetydligare avtryck än tidigare.
De första två projekten introducerade Wale och Meek Mill i sin nya svulstiga omgivning, vilket öppnade vägen för deras soloplattor och nuvarande stjärnstatus, så naturligtvis bidrar de medpliktigt med verser och låtar de, denna gång, inte verkar ha varit särskilt investerade i. Vissa av stallets förmågor som Omarion, Rockie Fresh och Stalley får egna sololåtar medan andra används alldeles för sparsamt (Gunplay) eller inte alls (Teedra Moses), och albumet gästas förvirrande nog av många utanför MMGs cirkel. Det här skedde redan på de första två sammanslutningarna, men engagemanget var åtminstone mer påtaglig och smittsam då eftersom insatserna var högre. För att brejka nya förmågor på den stora scenen är en oförutsägbar satsning och krävande process (Kanye West blev en stjärna efter debuten; Memphis Bleek försvann efter fyra försök), så de rekryterade talangerna brukar nästan spricka av spelglädje. Även för ett samlingsalbum är ”Self Made Vol. 3” spretigt på ett föga charmigt vis – det är varierat, men vad hjälper det när majoriteten av produktionerna och rappen är håglösa. Istället för att vara ett event från ett av raps just nu kändaste och mest populära crews, är ”Self Made Vol. 3” en konstaterande ryggdunkning utan något annat än ljummet material att backa upp det med.
Det är ingen större skillnad från föregående projekt, de leds av Rick Ross sensibilitet mellan högtravande trap och några överdådiga sampling-baserade produktioner. Några av låtarna är dock svåra att ta sig igenom, ”Gallardo” är parodisk Lamborghini-rap utan en uns självinsikt eller, värst, catchy refräng, medan andra som ”The Plug” och ”Levels” är förglömliga upprepningar Meek Mill har gjort bättre förr. När det åtminstone blir överdrivet löjligt så underhåller det i alla fall, som när Ross och Co. skryter om hur mycket de lägger på skärpet i ”Stack On My Belt”. En bedrift som de verkar tycka är lika viktigt som bilen och, det förblir osagt men säger sig självt, luft. De gånger det sprakar om spåren bjuds det på variationer av MMGs sound, som när Rick Ross provar på ett annorlunda flow än det gamla trogna på ”Lay It Down” och när de hoppar på auto-tune trap-tåget på ”Kilo”. Omväxlingar som Stalleys lågmälda ”Coupes & Roses” är ett av några trevliga inslag, likaså ett av R&B spåren, ”Know You Better”, som Omarion och gästrapparna Pusha T, Faboulous bidrar med. Det kanske bästa spåret ”The Great Americans” glänser som bäst när Gunplay ges plats för sin onekliga inlevelse om hårda tider.
Som nämnt, stallet bjuder på allt de gjort förut men med avsevärt tristare resultat. Det är tredje året i rad ett MMG samlingsalbum släpps, så viss MMG utmattning kanske spökar, men det känns för ofta som att de inte gör mer än vad som förväntas. De har lappat ihop några produktioner med varumärkets karaktäristiska rap lyssnare har varit villiga köpa, både i konsumtions- och kvalitets väg. Allt indikerar mot att MMG inte tänker höja ribban eller blicka mot framtiden. Det viktigaste verkar vara att bevara den position man har.
