Av Niklas Thander.
Rick Ross har återigen samlat MMGs talanger; Wale, Stalley, Meek Mill och Omarion för en uppvisningsmatch. Konceptet är i teorin ett perfekt tillfälle för indivduella talanger att få utrymme för sin stil, men såsom taktiken målats upp på ”Self Made Vol. 2” mynnar spelet istället ut i ett Spanien-liknande lir. Alla involverade har en bra grundteknik, men det är ett spel utan överraskningar och blir i längden mest bara trist.
Öppningsspåret ”Power Circle” är kortversionen av ”Self Made Vol. 2” – 8 minuter där alla medlemmar spelar ut en ordinär till halvbra vers, produktionen stannar i bakgrunden och en feature tillhandahåller glöden. I detta fall är det Kendrick Lamar som kommer in, suddar ut de tidigare verserna, gör låten till sin och lämnar med maktcirkelns kungakrona. Kanske hade det räckt med denna posselåt, då min första uppfattning inte förändras nämnvärt efter att resterande 52 minuter spelats klart.
Rohzay ikläds rollen som storpappa och håller i spakarna. Han påbörjar och avslutar, drar upp tempot och sänker det. Det är subtilt, men utan honom hade inte ”Self Made Vol. 2” haft sammanhållningen som ändå finns där. Dirigent-insatsen ger ett jämnt album utan toppar eller dalar och efter några spelningar flyter låtarna ihop. Det blir en långtråkig genomgång och den som väntar på nästa växel i form av en ”Ima Boss”-liknande dänga, får vänta förgäves. Få låtar fastnar och jag finner mig själv tittandes på låtlistan i hopp om att komma ihåg vilken som är vilken. Vilken var bra och vilken var kass? Låtarna är ibland sjaskiga lapptäcken av lån och referat vilket gör att det snålas på sammanhängande teman och orginalitet.
Låtar som inte skulle stå ut speciellt mycket på ett annat album, men ändå är gedigna hantverk är ”This Thing of Ours” där Nas, Rick Ross och Wale alla snider fina vershästar på en minimalistisk backdrop och Omarions låt ”M.I.A.”, vilken är skivans bästa. Omarion sjunger på bästa Frank Ocean-vis om försvunnen kärlek över ett kallt och melankoliskt beat och Wale (som överlag presterar bäst av MMG-medlemmarna) droppar en kort och koncis vers.
”Self Made Vol. 2” försöker ge utrymme för de involverade att uttrycka just sin unika persona, men grupptrycket suddar ut kantbitarna och alla håller samma jämna jogginglunk. Därmed inte sagt att de inte håller måttet. De flesta verser är solida, problemet är att ingen steppar upp och äger ett spår, vilket gör att flera av låtarna präglas av supportverser. Istället är det gästerna som blir huvudpersoner i flera av låtarna – Nas, Kendrick Lamar, Nipsey Hu$$le, och framförallt Bun B gör alla storartade verser, vilket blir förvirrande då skivan är menad som ett MMG showcase. Uppvisningsmatchen blir en stel tillställning. I helhet är det ett album för stunden, som med lite möda hade kunnat uppfylla sina goda intentioner. Tredje gången gillt?
Bästa låt: M.I.A.
Betyg: 2 av 5
