Av Mia Andersson.

Första gången jag fick upp ögonen för Mathangi Arulpragasam och hennes M.I.A föll jag självklart för förkortningen som kändes oerhört rätt för just mig. Men snart blev mitt intresse för henne viktigt av så många andra anledningar. Jag fängslades av hennes frigjordhet. Hur hon alltid hade svar på tal, lockades av
hennes krokiga bakgrund, att hon var hård som sten, onåbar och lite galen.

Hennes senaste album, ”Matangi”, innehåller förvisso överraskande mycket glädje men Arulpragasam vidhåller i mångt och mycket den provokativa sida många förknippar M.I.A med. Inte minst på albumets titelspår där hon kryptiskt räknar upp det och dem som står i skuggan av henne. Men mest av allt blir ”Matangi” en resa mer fokuserad på en varierad rytm än ett album som lockar dig textmässigt, trots att inledningsspårets sista rader direkt omvandlas till en tweet eller Facebook-status.

I ständigt föränderliga rytmspår står hon ut som oerhört uppfinningsrik när hon vandrar mellan förvrängda bollywoodslingor, glitch, dancehall, rasslande slagverk ackompanjerat till upp styckad sång. Sannolikt enerverande för somliga men upphetsande för andra. Själv känner jag mig lika förtjust och överväldigad som sönderskjuten av intryck och komplexitet. För ”Matangi” är en brokig, för att inte säga, förvirrande resa från start till slut och frånvaron av sammanhang skaver lite som ett skavsår på foten. Även om ”Come Walk With Me” ger ett betryggande lugn är det också där, med sin slätstrukna pop, som hon är som svagast. Istället är det vid albumets mitt då en påtaglig flört med hiphopens rimstruktur och djupa basgångar tar vid som hon är som bäst. Då avlöser låtar som ”Bad Girls”,”Boom” och ”Double Bubble Trouble” varandra snyggt och förvånansvärt enhetligt.

Även om min fascination av Arulpragasam är stor är jag inte säker på om jag skulle vilja vara hennes vän men jag anförtror mig ändock till henne när min störda gen gör sig påmind. För jag behöver människor som hon i mitt liv, behöver sådana som inte är transparanta. De som aldrig slutar förvåna mig och som istället låter en skilsmässa, en vårdnadstvist, en stämning från NFL och en proklamerad andlighet skapa nya texter och rytmer.