Av Malkolm Landréus.
Att Lorentz haft en egen platta i sig har man länge haft på känn. Om inte sedan den pubertala debuten ”Vi mot världen”, så åtminstone efter stilbildande uppföljaren ”Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast”. Utan att sätta storebror Sakarias i ett motsatsförhållande har man alltid känt att Lorentz är den typ av artist som behöver gränslöst svängrum för sina kreativa visioner. Att slå sig fri från allt som begränsar och befäster och verka i en tidsrymd där ständig rörelse är både drivkraften och det slutgiltiga målet.
På så sätt påminner Lorentz mycket om Kanye West. Även om ”Kärlekslåtar” har sina mest uppenbara likheter med Drake och ”Take Care”-soundet, både ljudmässigt och i sitt utförande, är det Wests konstmässiga estetik och detaljkänsla som bäst beskriver Lorentz artisteri. Den genomskinliga konstnärssjälen som präglar allt han gör, vare sig det är fraseringar, låttitlar, hemsidor, kläder eller orimligt snygga videos. Eller, så småningom, en parfym vid namn Acqua di Losó. För det är ju så – Lorentz, precis som Kanye, är en sån som aldrig låter drömmar förbli just det.
Samtidigt som Loso på många sätt är abstrakt har han också gjort det till en konst att vara så konkret som det över huvud taget går att vara. När han sjunger att han vill ge oss allt utan mellanhand så menar han det verkligen. Från uppbrottshistorien i inledande ”Allt från mig” till att sjunga om att gå på seminarium eller att äta pizza eller massa pommes frites i fina ”Anata”. Och däremellan rymmer en hel värld av detaljer som även efter ett dussintal lyssningar ständigt gör sig påmind. Trots, eller tack vare, de stundtals banala texterna besitter Loso en larger than life-känsla som är få svenska artister förunnat. Med sin säregna svengelska och karakteristiska Google Translate-stilistik blir det uppenbart att han förmodligen är den enda som med en charmig hybris kan dansa på den tunna linjen mellan dumhet och genialitet, utan att man ens för en sekund blir orolig att han ska falla.
Mycket av det som gör ”Kärlekslåtar” så ofantligt massiv är också tack vare vapendragaren och löjligt talangfulla producenten Vitto Grasso. Tillsammans med Lorentz har han lyckats skapa en enhetlig ljudbild med drömlika och pulserande produktioner som skapar en teatralisk känsla. Från drivet i ”Robyn Fenty”, den OVO-inspirerade intervallbasen i ”(’-’*)”, till skivans och årets kanske hittills bästa låt – ”Dit där vinden kommer”, med jj, Duvchi, JaQe och Joy. Det finns absolut ingenting jag inte kan åstadkomma när jag lyssnar på den här låten. ”Tänkte leva life, tänkte leva life, haa!”. Och Joy. Herregud. Hon bara Joyar ut den.
Det är också på den sistnämnda låten som Lorentz är som starkast. ”Dom sa en dag ska vi alla dö / jag sa alla andra dar ska vi inte det”. Trots att titeln ”Kärlekslåtar” skvallrade om att skivan skulle luta mer åt r’n’b-popen hade åtminstone jag förhoppningar om ett lite tyngre och kaxigare sound. För det ska tas i beaktning – jag har aldrig varit mycket för varken r’n’b eller pop. Men Lorentz är större än de genrer han väljer att bemästra. Lorentz är något som ingen annan är.
”Kärlekslåtar” är Loso’s ”808’s & Heartbreak”. Men till skillnad från den kommer det inte ta lång tid innan folk inser dess storhet. Och tids nog kommer vi alla acceptera den som ett av de mest storslagna verk i sin genre.
