Av Damir Sepulveda Espinoza.
Det är lätt att känna sympati för Kid Cudi då hans tre soloskivor hittills revolverar, i olika grader, kring samma sak; hans kamp med sig själv i jakt på någon slags bestående lycka. Musik och den kreativa processen kan ha en terapeutisk effekt, den har säkert den effekten för Cudi, men denna tredje gång har det inte lett till mycket minnesvärt.
Kid Cudis melodidrivna rap med underliggande vemodighet hjälpte forma Kanye Wests ”808s & Heartbreak” (Cudi rekryterades för att hjälpa till i kreativitetsprocessen) och är hans två främsta försäljningsargument, på gott och ont, vilket han sen dess har glidit på. För hans svagheter är många – fast han rapsjunger mycket, så är han varken den skickligaste eller den mest passionerade sångaren. Han är för den delen inte heller den vassaste rapparen eller skarpaste textförfattaren, och ju mer musik han gör, ju mer krystade blir hans texter och låttitlar. En släng eller ett skepplass subtilitet hade jag varit för, om det hade betytt ett titelbyte för det plågsamt ordagranna spåret ”Lord Of The Sad And Lonley”. Bristande självdistans i Cudis självömkande och segerfirande låtar är några av många svår överkomliga aspekter på ”Indicud”.
Han debuterar på skivan som producent och hans beatverk är för det mesta oförargligt syntplingande försök till dyster atmosfär. Inspirerade fullträffen ”Just What I Am” (låter som att Cudi skrev den direkt efter en krävande terapisession), några nära-fullträffar i ”Unfuckwittable”, ”Girls”, ”Immortals” och andra acceptabla försök närvarar på skivan. Vad alla dessa har gemensamt är att det i produktionerna ges utrymme för den rapsång han kan bäst. På de övriga låtarna får Kid Cudi svårt att krysta fram något väsentligt över dassiga kreationer. ”Indicud” lyckas även med konstycket att slösa bort en vers från dagslägets It- rappare Kendrick Lamar på vad som skulle kunna ha varit en höjdpunkt i ”Solo Dolo Part II”. Resultatet känns tyvärr ihop tvingat. Det mesta av ”Indicud” har överlag en liknande överhängande ansträngdhet över sig, som i den grymt osmidiga ”Burn Baby Burn”. Cudis melodier slår genom plattan frekvent fel och hans ”mörka sida” känns stundom nästintill komiskt överdriven. Med hans främsta egenskaper i dålig form är de sämre spåren inte en vacker lyssning. Utan det som gjorde hans brister lätt ignorerade eller åtminstone milt frustrerande, så blåser dessa istället upp till föga smickrande proportioner.
Cudi fortsätter även att envist vrida och vända på tyglandet av sitt välmående genom att stereotypiskt använda rap-jargong och -berättande som kryckor. Motgångar och negativ energi förvandlar han upprepande till fuck-you-haters-hets och en jag-mot-världen-mentalitet. Dessa ska vara förlösande men de förlorar i slagkraftighet vid ständiga upprepningar. De framstår istället som tomma catchphrases sitcom-karaktärer använder. Hans misär målas med svepande penseldrag och det är svårt att förstå emellanåt varför han mår som han gör, och varför man ska lyssna eller bry sig. När han blir detaljerad blir det genast mer tillgängligt och intimt som i nämnda ”Just What I Am”.
Det är svårt att inte vilja Kid Cudi det bästa, men det är självklart inte det främsta man ska få ut ifrån ett album. Visserligen är ”Indicud” ambitiöst på en nivå, i och med hans användning av sin nya talang som producent, men det mesta känns som oklart material som hade behövt mer arbete. Antingen det, eller så behöver Cudi en nytändning.
