Av Damir Sepulveda Espinoza.

Det går inte att sticka under stolen med att ”good kid M.A.A.D. City” har varit ett av 2012s mest emotsedda släpp. Efter två starka soloalbums och några väl mottagna låtar i år som ”West Side, Right On Time”, ”Cartoon & Cereal” (förbryllande hur just denna låt inte åtminstone är med som bonusspår) och singlarna ”The Recipe” och ”Swimming Pools (Drank)”, så är förhoppningen generellt bland hiphopfans att Interscope-debuten av Kendrick Lamar är en klassiker. För det går inte att undgå uppfattningen (bara att scrolla runt Kendrick Lamar relaterade tweets) många har om honom. Han ses som the chosen one på många sätta och vis, ett ”uppdrag” han inte har nekat direkt, och som många gillar att framställa det så har han tagit sig an rollen som generationsspråkrör. Hur man än förhåller sig till de rådande perspektiven runt Kendrick Lamar, så handlar det som alltid i
slutändan om musiken.

Skivan leds av ett löst koncept där en yngre Kendrick Lamar från momentet han träffar en särskild dam börjar flika in i olika teman medan historien fortsätter genom låtarna och skitsen. Han har inga problem att leverera spännande låtar som utforskar och expanderar beprövad mark. ”good kid M.A.A.D. City” är resultatet av en ung introspektiv mans upplevelse av sin omgivning, och dess examinationssätt påminner om Nas ”Illmatic”. Det finns en upprepande sorgsenhet i båda verken, de kan exempelvis handla om hur de i efterhand inser att de mentalt avlägsnade sig för att kunna klara av vissa handlingar. Vetskapen om hur svaga de var och de saker de gjort, måste släppas för att kunna gå vidare, för vad ska de annars göra?

Kendrick är 25 idag vilket gör honom lätt att vara efterklok, för hela skivan handlar om det förflutna och de nuvarande tankarna han har om den. En av metoderna är att se det som ett positivt ont, som när han deklarerar ”Kendrick AKA Comptons human sacrifice” på ett av albumets tyngsta spår ”M.A.A.D. City”. Efterklokheten lyser också beundransvärt igenom i ”The Art of Peer Pressure”. Han vet dock även att saker kändes annorlunda som ovetande 17-åring och kastar sig skoningslöst in i sitt gamla-jags livsmantra på ”Backstreet Freestyle”, och tar upp varenda trick i verktygslådan för att visa hur pass sugen unge Kendrick var på att framhäva sig. För vad skulle innehållet vara utan verktyget som är hans röst? Lamars rapstil upphör inte att imponera, den är som alltid flytande och melodiskt oberäknelig men tillgänglig. Tempot slås på och av, inlevelsen bakom orden skiftar beroende på avsikt och allt kännas nästan alltid fräscht. För om innehållet är genomtänkt, så utstrålar hans rapstil en impulsiv och spontan karaktär som gör de mindre prediktrista och uppsvällda delarna förhållandevis lättsmälta.

Förvånansvärt nog är den svagaste egenskapen albumet har produktionerna. Det är inte ett lika välvalt samling beats som på hans tidigare projekt, och på dem hade han redan då en förkärlek för stillsamma produktioner som snuddar mot enformigt de gångerna rapmelodierna är svaga. Att det är Kendricks debut på ett stort skivbolag spelar säkert en roll i ekvationen. Tydligast är dock att funktionen som konceptalbum har präglat dess musikalitet avsevärt. Kendrick Lamar har vanligtvis varit duktig på att hålla sig ifrån att ta väntade vägar med sina temalåtar (”Tammy’s Song”, ”A.D.H.D.”, ”Swimming Pools”), bara för att en låt har en känslomässig och dramatisk kärna så behövs inte de levereras på beats som formalistiskt punkterar melodramatiken som på
exempelvis ”Real”.

Albumet lider också av några olämpligt placerade låtar. ”Poetic Justic” med Drake är en bra låt men skaver mellan ”Money Trees” och ”Good Kid”. Det har emellertid inget mot nivån av malplacering ”Compton” når. Den känns inte alls som den rättmätiga avslutningslåten med tanke på hur skivan, dittills, låtit musikaliskt. Man siktar på att avsluta med en triumferande ton, något beatet inte uppfyller för den känns som ett av soulsamplingsspecialistens Just Blazes dussinproduktioner som Game hade älskat. Och ju mindre sagt om Dr. Dres gästinhopp, desto bättre.

Dessa tabbar förpassar ”good kid M.A.A.D. City” mot den svagare sidan av 4-kronors betygets spektrum. Kendrick Lamars vilja och talang är dock alldeles för påtaglig för att låta de svagare delarna prägla verkets helhet. Det är ett självsäkert, moget och händelserikt album som för det mesta lever upp till Kendrick Lamars aspirationer.