Av Niklas Thander.

Kanye har ända sedan sitt första album ”College Dropout” suttit i förarsätet vad gäller hiphopens riktning. Hans framsteg och egensinnigheter på förra albumet ”My Beautiful Dark Twisted Fantasy” var det sista steget för att placera honom i en helt egen genre. Inspirationen till ”Yeezus” har sina rötter i en blandning av trap, drill och house, en mix som här tar sig en oerhört punkig och industri-rockig ton. Men det viktigaste är inte vilken genre Kanyes musik placeras i, utan det är hans genomgående artistskap som syns vare sig det är tillsammans med soulsamplingar, industrirock, acid house eller bombastisk lyxhiphop. Och även om det artistskapet innebär en överdriven version av Kanye, är det svårt att inte vara orolig för honom. ”Yeezus” är en oerhört mörk skiva, som likt ett svart hål suger in det lilla ljus som kommer i form av sångsamplingar och sånghookar/bryggor. Hans texter är dystopiska, dekadenta och nästintill hatfyllda. Men till skillnad från hans tre senaste projekt (”MBDTF”, ”Watch The Throne” och ”Cruel Summer”) känns attityden ändå mer konstruktiv och balanserad.

Varför Kanye valt att porträttera sig som ”Yeezus” har förmodligen ett svar på många nivåer. Det enkla svaret är att säga att han har extrem hybris, men det känns för platt, en för tom benämning på en artist som gång på gång visat sin talang för skapande. Tanken och viljan att framstå som att man är den bäste i sitt gebit är vardagsmat inom rap-branschen och Kanye är inte annorlunda på det sättet. På det inledande spåret ”On Sight” bryts acid house-beatet med en kort soulslinga som för tankarna till Batman-filmen ”The Dark Knight”: ”He’ll give us what we need, It may not be what we want”. Kanye är med ”Yeezus” redo att offra sig själv för att kunna föra hiphopen framåt. Genom att ta avstånd från hiphopen musikmässigt och samtidigt sätta sig själv högst upp på piedestalen kan han kritisera och förnya. Lägg därtill Beenie Man-samplingen från ”Send It Up”: ”Reliving the past? Yuh lost!” och Bon Ivers avslutande ord på ”I Am A God”: ”Ain’t no way I’m giving up on my god” och nyckelorden blir förnyelse och tro. Genom att etablera sig själv som en gud genom skivan, samtidigt som han medger sin tro till den bibliska guden menar Kanye att han aldrig ger upp sin tro på varken sig själv eller gud.

Även om min första genomlyssning präglades av en besvikenhet över musikens inriktning var det en åsikt som ändrades bit för bit i takt med varje lyssning. De få samplingar som förekommer är mitt i prick och utgör konturerna av Kanyes musikskapande, en fasad som håller upp skeppet när resten glider iväg. Höjdpdunkterna ”Blood On the Leaves”, ”New Slaves” och ”Bound 2” är en trio låtar som visar hur bra och annorlunda ”Yeezus” kan låta från del till del – med en fantastisk Nina Simone-sampling på den första, en kritik mot konsumtionssamhället i ”New Slaves” och en old school-throwback i ”Bound 2”. Vissa låtar känns tyvärr ofärdiga (”I’m In It” och tyvärr ”Send It Up”, som hade kunnat bli något riktigt speciellt) och albumet är minst två låtar för kort. Det förstärker visserligen den punkiga antietablissemangs-känslan som Kanye ville åt, men det håller inte riktigt och det genomgående temat känns försvagat utan två-tre låtar till som verkligen hade hamrat hem innebörden.

”Yeezus” är ett album som kan komma till att dela publiken och oavsett om det är texterna eller musiken kommer någon bli illa berörd, medan en annan älskar det. West blandar hela tiden komik med genialitet och idioti i sina texter, som kräver både en tredje och fjärde fokuserad lyssning för att fullt tas in. Kreativiteten hos Kanye verkar vara på en av sina högsta toppar i hans karriär och även om ”Yeezus” inte är lika förbluffande bra som ”MBDTF”, kommer det med stor sannolikhet vara ett av de album vi diskuterar igen vid årets slut.