Av Niklas Thander.
Då var det dags för ännu en ung uppkomling med en ljus framtid framför sig. Denna gång i form av blott 17-årige Joey BadA$$, en rappare i lyricismens tecken, som spenderade barndomen med att rota igenom farsans jazz-samlingar. Och likt de flesta internet-ynglingar dessa dagar arbetar Joey ihop med ett lokalt crew, här under namnet Progressive Era. Brooklyn-gossen har vispat upp hypen efter att ha hamnat under vingarna av Big K.R.I.T.s manager Johnny Shipes, samt fått vitsord från bland annat producenten 9th Wonder. Joey blir den senaste i raden av att döpa ett mixtape efter förrförra årtiondet och musikmässigt lever det delvis upp till sitt namn.
Ett mer korrekt namn hade varit ”1990s”, då Joey blandar och tar inspiration hejvilt ifrån större delen av decenniet. Hans favoritrappare är MF DOOM, vilket hörs tydligt på rimmen och användandet av beats från densamme. Här och var dyker även versstrukturer och flow upp, som påminner om unga versioner av Common, Raekwon och Nas. Det kan låta lite högtravande att jämföra Joey med dessa ikoner, men han är helt klart kompetent och när han producerar rader i stil med nedan från ”Survival Tactics” blir iallafall jag övertygad om hans förmåga:
”Tryna get a buzz, tryna pollinate/
STEEZ got that presidential shit out to inaugurate/
My P.E conglomerates bout to P-E-E on any wanna B-E, weak MC/
Here I’m out to leave ’em empty congratulate the semi-auto/”
Visst, påverkan är stor. Joey BadA$$ kan anklagas för att ha inspirerats för mycket av sina förebilder och inte uttrycka tillräckligt mycket originalitet för att vara intressant. Däremot inte sagt att han inte förnyar, för rapen är tight och fyndig, strött med listiga ordlekar. Överlag ger han sken av en attityd av skitsamma, tillsammans med en vilja att förändra. Ur emellanåt flummiga fingervisningar åt det usla i samhället kan man ändå urskilja ett hopp för den lite mer reflekterande rapen, vilken på senare dagar gått i stå i internethiphopen. Resultatet blir en egendomlig mix av att vara framför sin tid och i samma ögonblick är han vintage 90’s ut i fingerspetsarna. Vad som sticker ut på ”1999” är också den jazziga, avslappande 90-talskänslan. Joey har lånat beats av J Dilla, MF DOOM och Lord Finesse, samtidigt som Chuck Strangers gör ett fint arbete för att skapa ett album som känns vibrerande, harmoniskt och bekymmerslöst. P.E.-kollegorna hoppar in med jämna mellanrum med godkänt resultat, av vilka Capital STEEZ utmärker sig mest. För att uppskattas kräver ”1999” en fokuserad lyssning, vilket kan leda till att man ibland blir stilla överraskad av hur snyggt han sätter ihop rimmen.
Tyvärr räcker det inte ända fram, utan ”1999” känns som en burgare utan tillbehör. Det är gott, men något saknas. Ibland planar låtarna ut i ett sövande ingenmansland och att knö in en 11-minuters posselåt förstärker bara dåsigheten. Framförallt behöver Joey BadA$$ tid för att utveckla sin egen stil och ”1999” är enbart ett steg på vägen. Kunskapen och skickligheten finns där, och vi får bara hoppas att hypen inte dödar en karriär som knappt har satt igång.
Bästa låt: ”Survival Tactics”
Betyg: 3 av 5
