Av Malkolm Landréus.
I symbios med att den svenska hiphopscenen vuxit, breddats och förfinats, har duon Ison & Fille gjort detsamma. Från 2002 års debutklassiker ”Vår sida av stan” till 2011 års hyllade comeback ”För evigt” har Ison Glasgow och Felipe Leiva Wenger varit två av Sveriges mest uppskattade och konsekventa rappare. Lägstanivån har alltid varit hög, men om jag får säga mitt – vilket jag ämnar göra – har den aldrig varit högre än nu. Om man ens kan tala om någon sådan. Som Ison säger:
”Första plattan blev Tolstoj, skiva två den va cooked crack / Stolthet den e k-märkt, För Evigt var bara en pimpslap / Länge Leve Vi e en getback, en SLS, get back” (”Genom allt”)
Med ”För evigt” visade veteranerna att man efter fyra år fortfarande var relevanta. Med ”Länge leve vi” visar man vilka som bestämmer. Här ryms de bästa låtarna, de bästa verserna och de bästa produktionerna. Förutom de fyra enastående singlarna som redan släppts, där debutalbumsbetitlade ”Vår sida av stan” redan känns som en klassiker, får vi bland annat en splitterny HighWon-anthem (”Levande legender”) och filmiskt mästerliga ”Genom allt”. Det Gladiator-mäktiga beatet till den sistnämnda rundar av en ljudbädd som inte bara låter fantastisk utan också känns fräsch och väldisponerad. Men vad annars kan man förvänta sig av genier som Mack Beats, Vittorio Grasso, Lorentz Alexander, Oskar Lowitz och Collén?
Trots den övermäktiga ljudkulissen hamnar rappen aldrig i skuggan. Både Ison och Fille har fortsatt att ta sitt textförfattande till en ny nivå och flyter obehindrat fram över en behaglig variation av teman. Som Isons första vers i skrytrapdängan ”Langar fram” (”cruisa i Araban, krypkör, vi kör / svajar mellan filer, Balotelli-minen / ambition på min arm, ner med rutan armen fram / bilar gör splits för mig när jag kommer, Van Damme”) och inte minst Filles minnesvärda reflektion av förortsupploppen på ”Någon annans fel”:
”Nånting var på g i natt, bilar stod och brann på min parkeringsplats / saker här är inte det dom kunde vart, natten blev till dag mångas bubbla sprack / vi har sett det komma flera år, sett dom vifta bort det sedan vi var små / bägaren rann över för ni fyllde på, nu hittar ni såklart något annat ni kan skylla på / vi och dom, dom och vi, samma skit – politik / London och Paris, i repris, på alla vis / mannen de e ingen nyhet, mörkare men vi vet / låsta i betongen jagar nycklarna till frihet, fatta vilken grej bror de har aldrig varit ok / att makten bor galaxer ifrån platserna vi bor på / så dom pekar fingrar när allting faller ner, men ingen vill ta ansvar det e någon annans fel, de e så skevt”
I mångt och mycket låter ”Länge leve vi” som ett högkvalitativt amerikanskt hiphopalbum. Beatsen, ad-libsen och de popkulturella referenserna till bl.a. The Wire och Magic Johnson (och, kan vi prata om hur fet Fille låter med autotune?) påminner mycket om den amerikanska stilistiken. Samtidigt är Ison & Fille kanske starkare som röster och kulturbärare än någonsin på hemmaplan. På så sätt är det också mäktigt att man gör plats för hungriga framtidsnamn som Nebay Meles och stenhårda Rosh (”New shit”) samt Helsingborgssonen Amin som enda rappande gäster utöver HighWon. Den sistnämnde dyker både upp på refrängen till ”Under press” och får ta Isons plats på ”Mot alla odds”, där han begåvat växlar verser med Fille.
Men det är inte bara storslagna produktioner och fyndiga textrader som gör att detta album lämnar ett så starkt avtryck. Det är en känsla av aktualitet, ärlighet och gemenskap. En känsla som FilleIce är mästare på att förmedla. ”För evigt” må ha varit en storstilad comeback och debutalbumet är en otvivelaktig klassiker, men ”Länge leve vi” är Ison & Filles kvalitetsmässigt bästa platta någonsin. Och framför allt – en av de hårdaste hiphopskivorna i Sverige på 2000-talet.
Länge leve Ison & Fille.
