Av Niklas Thander.
Få nykomlingar får en lika snabb och spektakulär introduktion till de stora scenerna som Isaiah Rashad har fått. När skivbolaget Top Dawg Entertainment i september förra året skulle presentera en ny medlem blev det stor uppståndelse och ryktena om vem det kunde vara florerade. Efter att det stod klart att det var Isaiah Rashad, var de flesta reaktionerna präglade av förvåning, som efter hand vändes till förväntan. Han var ju trots allt backad av samma skivbolag som haft hiphop-världen i ett stenhårt grepp de senaste åren. I och med singeln ”Shot You Down” och framträdandet i BET Cyphern triggades allt fler av det potentiella stjärnskottet. Vem är egentligen Isaiah Rashad?
Nu är mixtejpet ”Cilvia” här, men är det ett svar på vem Rashad är? Nja, mer likt den första pusselbiten. Det personliga temat blir inte helt definierat, men rent rap- och stilmässigt är det desto mer tydligt. Förmågan att sätta på turbo-motorerna och leverera dynamiska låtar är ett kännetecken för TDEs rappare och det är också en stor anledning till deras succé. Min förväntan var att Rashad skulle komma ut som en torped ur startgroparna för att visa att han minsann kan lika bra. Efter en tillbakalutad inledning på ”Cilvia”, med jazz-rap och R&B-vibbar målade över den första halvan av tejpet, växer sig otåligheten större och större. När kommer elden? Det är då det slår mig att Rashad är mycket mer tillbakalutad och dämpad i sin stil än sina nya kollegor. Han ser inte mixtejpet som en gladiatorspel och han försöker inte passa in – och det är just därför han gör det.
Förutom Jay Rock och ScHoolboy Qs inhopp på ”Shot You Down”-remixen, två låtar med SZA och ett spår producerat av Sounwave (producenten bakom många av låtarna på Kendricks ”GKMC”) lyser TDE med sin frånvaro. Det måste vara frestande att ta hjälp av Kendrick Lamar för att ge tejpet ännu en boost, men modigt nog avstår Rashad från det. Det är tydligt att ”Cilvia” är hans historia och den röda tråden som håller ihop sammanhanget, både vad gäller stil och ämnen, tjänar mycket på att fokus hålls kvar på Rashad.
Större delen av mixtejpet är en uppvisning i stundtals imponerande flow och förmågan att knyta samman till synes lösryckta berättelser, (se ”Cilvia Demo”, ”Menthol” och ”Ronnie Drake”) medan låtar som ”Hereditary” och ”Heavenly Father” är mer inåtriktade spår där perspektiven känns personligare och ärligare än resten av tejpet. Höjdpunkterna är måhända inte särskilt uppenbara, men om du låter dig fångas av den avslappnade atmosfären kommer du snart att märka dem tydligt. Lägg därtill att ”Shot You Down”-remixen är en av de bästa låtarna från förra året och du har en debut som är mer än solid. Mystiken kring Rashad har kanske inte lättat, men potentialen känns större när han nu har lagt den första stenen på vad som med säkerhet kommer att bli en anmärkningsvärd väg framåt.
