Av Damir Sepulveda Espinoza.
På sin tredje platta är Ill Bill en aning mindre påtagligt aggressiv än hur han vanligtvis har varit genom den 10 plus år långa karriären. Som medlem i både La Coka Nostra, nerlagda Non Phixion, och i andra projektsamarbeten med DJ Muggs och Vinnie Paz, har det oftast varit hårt, våldsamt, paranoid tugg med tydligt samhälleliga och påstridiga åsikter. ”The Grimy Awards” utstrålar dock positivare vibbar än vanligt utan att på något sätt utelämna det som är hans signum; hardcore raps över tunga smackande beats.
En till skillnad på det nya albumet är att han samarbetar med fler namn än vad han vanligtvis har hållit sig till på sina soloskivor. Nog för att han är en kapabel producent när det kommer till att svetsa samman passande saker för sig själv, men det här har resulterat i en välbehövlig tweak av Ill Bills formel. Det är inte så att det provas något nytt på det soniska planet, det blir dock naturligtvis mer variation med beatmakare (DJ Premier, Pete Rock, Large Professor o s v) som konstruerar hardcore produktioner på andra vis. Samarbetet med El-P är en speciellt trevlig överraskning, som på pappret borde funka i och med Els dystra kompositioner och teman, och helt riktigt visar de tillsammans upp en naturlig kemi över Els kalla syntar.
Vad gäller ”The Grimy Awards” positiva signaler så härrör de oftast ifrån ett reflekterande perspektiv som används i låtar om hans influenser och familj. Det tredje spåret ”Acceptance Speech” är en sådan låt. Den fungerar som ett tacktal till alla positiva krafter i hans liv och några av de mest signifikativa rap influenserna i hans liv, som LL Cool J, Jadakiss och Scarface. Det följande spåret ”Truth” fortsätter på samma tema och får ett lätt nostalgisk kling av Pete Rocks kör-samplande beat. Annars bjuder veteranen Ill Bill på det han kan bäst, hardcore rap med emellanåt samhällskritiska låtar (”Canarsie High”).
Det blir dock lätt grötigt med upprepande rap om samma sak utan märkvärdiga refränger eller produktioner, vilket får låtarna med mer konventionell musikalitet, som ”World Premier” och ”When I Die”, att sticka ut. Med det sagt, tar man ”The Grimy Awards” för vad det är, så är det en kapabel platta Ill Bill har satt ihop. Och om inget annat så är det kanske ett av hans mest sympatiska verk.
