Av Niklas Thander.

Hon har en intressant bakgrund som sticker ut i rapvärlden, Iggy Azalea. Efter uppväxten i Australien flyttade hon till Miami (och senare Houston och Atlanta) på egen hand vid 16 års ålder för att komma närmare hiphopen. Vad tyder det på om inte dedikation? Med hjälp av mentorn T.I., en hel del hype och ett stort skivbolag i ryggen fanns alla chanser för Iggy att på ”The New Classic” ge lyssnarna en inblick och bygga vidare på sin unika historia.

Istället är ”The New Classic” en rättning i ledet, dels till radio-hiphopen och dels till storsäljarpopen. Den tilltagna södern-dialekten, Drake och Nicki Minaj-flowen och den för mainstream-musiken obligatoriska EDM-flörten kryddas med refränginhopp från topp 40-favoriterna Rita Ora och Charli XCX. Trots påkostad produktion från popgiganter som StarGate och Benny Blanco så låter resultatet av kombinationen billigt och hopskrapat. Iggy glänser ibland till med ett snabbkäftat flow och en fuck it-attityd, men efter första versen planar i princip varenda låt ut i spretigt elektronisk pop. Även om historien tas upp här och där, så är det mest i form av en accessoar på låtar som ”Work” och ”Don’t Need Y’all” och i övrigt följer Iggy skrytrapmallen och rappar om Louboutin-skor och diamanter.

Äventyrslustan som syntes på mixtapet ”Ignorant Art” och EP:n ”Glory” är som bortblåst och det som fått ta plats istället är banalt och tillplattat. Efter 16 låtar står fortfarande frågan kvar – vem är Iggy Azalea? Om hon fortsätter på det här spåret så är det inte särskilt intressant att få ett svar på frågan.