Det är i motvinden saker och ting utkristalliseras, det är under motgången linjerna definieras och du tar vid. Det är där du hämtar styrka och motivation. På ”Lavinfara” känner jag en påtaglig underton av den glöd som formats av just detta. Gonza-Ra är, om än mer, målmedveten än på ”Slute Uta Början” och arbetar med en snygg symbolik i budskap och albumtitel. För det finns ingen chans att åka ifrån en lavin men för att den ska uppstå krävs det en utlösande faktor. Se dig omkring, det är kanske du eller den bredvid. Han hämtar styrka från alla som inte trott och som inte tror. Arbetar nerifrån och upp och är därtill uppbackad av en gedigen skara vänner och bekanta som skriver under hans promemoria. Siktet är inställt, bäst du passar dig för han varnar för vad som komma skall. Allt har samlats vid fjälltoppen och när limmet löses upp mellan snökornen kommer Gonza-Ra allt närmre.

Du kan välja två vägar. Att höra en överhungrig 20-åring som tycks ha mycket att bevisa eller så väljer du att höra den vision han förmedlar. Jag väljer det sistnämnda. För ”Lavinfara” är förlängningen av hans EP, full av självförtroende och stora drömmar och hyllas bör den som räcker fingret åt Jante. Och tar du dig bara tiden att lyssna är det också mer än så när albumets blod, svett och tårar ger sig tillkänna. Från ”Akta” som plöjer fram likt en bulldozer, till axelryckande ”99år (2093)” och det nakna berättandet på ”Tillbakablick” och ”Kylan”. Trots att ivern ibland tar överhand leker han på ett finurligt sätt med orden och tar sig från tvära punkter till ihållande böjelser. Han rappar, pratar och sjunger, stånkar och frustar sig fram mellan meningarna. Hand i hand med detta går albumets produktion. En produktion som påminner om att det är linjerna utanför boxen som är intressanta när de fem producenterna Imchibeat, Döden, Davr, Sunnari Beats och Niclas Carlén tillsammans tar ton på ”Lavinfara”. Men olika producenter ger såklart olika stilar. Och även om albumet således blir skiftande rent ljudmässigt så är det utfört med omsorg och stör mig därav inte i den utsträckning det kanske borde. Ljuden som orört flanerar genom trapliknande bakåtlut, skiktade synthar, långsamma beat, djupa bastrummor och kyla lika iskall som det subarktiska klimatet gör det oundvikligt att inte glida med i deras lavin.

// Mia Andersson