Av Niklas Thander.

Det femte studioalbumet från Compton-rapparen Game är en milsten på många sätt. Det är hans sista skiva på Interscope, hans första konceptalbum och framförallt, hans bästa verk hittills. Konceptet följer dock inte ett spirituellt tema, utan är enligt Game ett album om att leva ut gangster-livsstilen samtidigt som man är trogen Gud. Namnet anspelar såklart på hiphop-världens favoritsmycke och är en perfekt representation av Game’s förklaring. Eller som sketchen i slutet på spåret ”Ali Bomaye” säger; ”Don’t ever question my religion, I just put 50 stacks on Jesus face”.

Game ger fansen vad de vill ha, samtidigt som ”Jesus Piece” har mer substans än Game’s tidigare album. Han visar upp ett större register än förut, även om hans kroniska name-dropping fortfarande håller i, och verkar hela tiden ha mer att ge eller något nytt att reflektera över. Det är ett album med många features – möjligtvis för många – men trots detta blir Game sällan överglänst. För första gången ser jag honom på samma sätt som han förmodligen har sett sig själv under alla dessa år. ”Jesus Piece” representerar allt det Game vet att han har inom sig och vad som är grunden till hans självförtroende. Game uppfyller sin potential och gör det bästa med de verktyg han har; en rå röst, en varierad men ofta stenhård rap med koncisa teman samt en grund byggd på obeveklighet och övertygelse. ”Jesus Piece” är ett välkomponerat album, vilket även visar upp Game’s öra för beats och hookar, där de senare har en tendens att hänga kvar i medvetandet långt efter du har slagit av skivan. Blandningen av gangsterattityd och spiritualism hörs överallt, även om texterna är, precis som Game säger, mer inriktade åt lyx/gatulivet. Men det texterna inte säger gör istället beatsen. Den religiösa andan är ett genomgående suggestivt tema i ”Jesus Piece”. Precis som en klassisk films musik förstärker den alternativa atmosfären, har producenterna lyckats att ge Game och ”Jesus Piece” ett helt eget landskap att röra sig i. Produktionen dryper av själfullhet, utan att ge upp gangster-estetiken.

Som sagt är gästlistan lång och välfylld, vilket ”Jesus Piece” både lider och hjälps av. Även om Game ofta lyckas hålla hårt i tyglarna flyter det här med konceptet bort ibland och blir en eftertanke. Däremot ger gästerna albumet ännu en dimension vad gäller genomlyssning, trots att Game är den som går ut på topp i stort sett varje gång. Varje låt har en egen identitet och utmärker sig från den förra, samtidigt som de följer det ursprungliga spåret. Glädje och förvåning väcks inom mig, för jag måste säga att jag aldrig haft några förväntningar på någonting så konsekvent och rakt igenom kompetent ifrån Game. Detta är med självklarhet Game’s bästa album och i likhet med vad låten ”Name Me King” predikar, steppar han upp rejält i kampen om västkustkronan.