Av Damir Sepulveda Espinoza.
Mytologin kring Kanye West kan te sig olika beroende på vem du frågar, men de flesta skulle nog obestridligt eller ogillande, hålla med om att Kanye kunde med ”My Beautiful Dark Twisted Fantasy” kliva över tröskeln som ambitiös rappare till levande ikon inom inte bara hiphop genren utan även den globala popkulturen. Sedan dess har han befunnit sig på en nivå där hans superstjärnstatus, extravaganta lyxliv, öppna fönster till hans innersta tankar (pinsamma som plågsamma och narcissistiska) ger hans kreativa sinne med ambitioner att underhålla mer möjligheter än någonsin. Det är ett av många skäl till intresset av vad en artist av denna kaliber kan göra med det ständigt underpresterande posse-album konceptet. Med Kanye West vid rodret för att överse sitt skivbolags G.O.O.D. Musics presentation av dess akter, så har ”Cruel Summer” definitiv varit ett av 2012s mest hypade släpp.
Som ett posse-album når ”Cruel Summer” de högsta topparna på ett sätt andra uppmärksammade kollektivsläpp inte har klarat av hittills under 2012. Odd Futures ”The OF Tape Vol. 2”, Maybach Music Groups ”Self-Made Vol. 2” och A$AP Mobs ”Lord$ Never Worry” lyckades aldrig kunna sätta ihop fyra kvalitativa spår i rad som ”Cruel Summer” bjuder på i inledningen. På öppningsspåret ”To The World” tar Kanye hjälp av R. Kelly för att leverera ett skolexempel på underhållande överdrifter. ”Chappelle’s Show” referensen ”the whole world is a couch / bitch I’m Rick James tonight” och ”R. Kelly and the God of rap / shitting on you, holy crap” är två av de mest roande men inte de enda minnesvärda raderna på samlingsalbumet. Andra spåret ”Clique” är ett av projektets bästa beats, det är iskallt och ont anande smatter av producenten Hit-Boy. Låt inte första versens smog av ständigt tandlöse och lättviktige fluff rap primadonnan, Big Sean, dimma för verserna av solide Jay-Z och en Kanye i introspektiv skryt-mode. Första singeln ”Mercy” följer passande upp med mer smattrande dån, innan sommarsläppta singeln ”New God Flow” låter bättre än någonsin nu när den Ghostface Killah samplade låten avslutas med en vers av the God själv.
Andra låtar med bra prestationer är ”Bliss” av sångfåglarna Teyana Taylor, John Legend och en ”uncredited” rovfågel. ”The Morning” är något överproducerad, har ojämna verser men är i grunden en bra produktion. Den omtalade singeln ”Cold” kan komma att åldras snabbt och förlora sin gnista som en urtypisk artefakt av dess tid, men är än så länge fortfarande en överdriven, pinsamt ärlig, klumpigt formulerad och spännande låt, och därför en uppvisning av Kanyes bästa och sämsta sidor.
Summan av ”Cruel Summer” blir dock överlag aldrig bättre än sina parter och symptomen andas posse-albumsyndromet. När Kanye tar ett break efter de fyra öppningsspåren, för att låta andra G.O.O.D. Music akter ta plats, så försvinner all momentum till en episk känsla. Spår som ”The One” och den överbefolkade låten ”Sin City” består inte av dåliga beats, men när de sträcker sig för att åkalla specifika känslor så lyckades de bara ge ett billigt intryck. Inspirations klichéer som ”I told my brother we’ll be fuckin’ winning” och radiogenerisk formulerad sorgsenhet som ”the storm is on the horizon / I’m standling here alone” är botten.
Förutom Kanye West så utgör de andra veteranerna helt klart de bästa aspekterna av G.O.O.D. Music än så länge. För även om Pusha Ts känslokallhet skiljer sig från Big Sean och 2 Chainz (plus att han aldrig kommer bli lika populär som dem) så besitter ingen av dom samma öga för detalj som Pusha. Det är skillnaden på en trist dussinrappare och en underhållande berättare om arrogans.
För de som håller ögonen öppna så vet de att nästan hälften av spåren har antingen funnits ute på webben eller/och som singlar ett tag nu, men överkommer man den besvikelsen och ser över helheten så finns det inga bedrövliga låtar. Som väntat så är det när Kanyes fingeravtryck är som tydligast när kvalitén är som högst.
