Av Damir Sepulveda Espinoza.

Att French Montana släpper sin major label debut på Diddys etikett Bad Boy är passande. De har båda genom karriären varit vettiga nog att sälla sig med talangfullare förmågor i jakt på den där hiten. Montana må ha en New York-bakgrund men han är, likt A$AP Rocky, inte från den traditionsbesatta skolan. Men där Rocky har en orubbligt raffinerad estetik och atmosfär, så definieras Montana av hans anpassningsförmåga. Det ter sig verkligen genom ”Excuse My French”. Montana rider till synes skamlöst och återkommande på trender och andra artisters stjärnglans. Futures autotune-drypande rap? Kopieras på låtarna ”Ain’t Worried About Nuthin’”, ”Paranoid” och flera. Obligatorisk trap rap? Görs på fantasifullt betitlade spåret ”Trap House”. Göra om eller sampla gamla låtar? Säg hej till ”Freaks” (Chaka Demus & Pliers “Murder She Wrote”) och ”We Go Where We Want” (Raekwons ”Ice Cream”). Han samlar ihop en väntat gedigen skara gäster som han naturligtvis överskuggas av. Det är väl precis det som är planen när han snubblar in och mumlar en vers efter att The Weeknd har gjort grovjobbet på ”Gifted”. Alla knep tas och utförs manipulativt i hopp om att något ska funka. Och nog som fan att Montana i mitt av all kaotisk, hit-förblindad girighet prickar rätt några gånger.

Just ”Gifted” är ett av de starkare spåren, en hedonistisk, melodisk dänga. Ett annat lyckosamt drag är den gästfyllda ”Fuck What Happens Tonight”. Do-or-die nihilismen uttrycks oroväckande celebratorisk men det är svårt att låta hjärnan styra när man rycks med. Den för några år sen hypade Ace Hood gör sig påmind med sin imponerande skarpa flow, medan Snoop Lion visar tecken på Alzheimers när han drar pistolsnack trots sin aktuella sololåt ”No Guns Allowed”. Det är dock Texas-legenden Scarface som stjäl showen med att dra in en känsla av realitetet i den gangsterposerande eskapismen. På redan första raden – ”the smell of blood in the bathroom / body laid up stiff full of stab wounds” – smäller farbror Faces pondus till med en välplacerad käftsmäll. I en skiva som leds av okomplicerade och nyanslösa tankebanor, så överrumplar och skaver Scarfaces bidrag positivt.

Gäster som överglänser solodebutanten är dock det bästa som händer på albumet. French Montana presenterar här ingen egen röst eller särskilda personlighetsdrag, och en hel skiva av endast Montana hade haft en mindre chans i att landa i något bra. Visst har han har ett öra för det catchiga och lyckas därför göra låtar som ”When I Want” någorlunda gångbara, men det säger ganska mycket att ”Excuse My French” är i sina bästa stunder någon annans show.