Av Damir Sepulveda Espinoza.
Efter att imperiet Rocafella imploderade har de flesta, förutom ene grundaren Jay-Z och den då otippade stjärnan Kanye West, inblandade parterna kämpat med nästa steg i karriären. Beanie Sigel började yttra dåliga saker om Jay-Z och gick upp några kilon. Andre grundaren Dame Dash har idag några halvlyckade projekt (Blakroc) och mindre charmiga snedsteg (Curren$y stämde Dash för osedd betalning för “Pilot Talk” serien) bakom sig. Cam’rons relevans segnade ihop totalt utan Rocafella och några av de mindre namnen som aldrig fick en hederlig chans under Rocafellas topperiod, gästar här och där (Neef Buck gästar på låten “Numbers”) utan att få igång någon hype. Philadelphia rapparen Freeway är kanske den ende från den här eran som har lyckats släppa någorlunda uppmärksammade album.
Freeways främsta förmåga har alltid varit hans röst. Den låter nästintill förstörd, och tillsammans med den ändlösa kraften och energin han använder vid varenda rad, så är det svårt att inte ryckas med. Ibland kan jag känna att många rappare låter likadant, både i röstläge och rimstrukturer, vilket gör rappare med säregna röster som Freeway automatiskt intressantare. Att han är svagare i andra områden gällande rappen gör visserligen honom endimensionell. Men igen, med tillgång till den rösten, så blir han snarare dynamiskt endimensionell.
Freeway har tidigare i sin karriär inte uppvisat en större ambition för att jobba med liknelser, symbolik eller samtida referenser. Det har varit ganska rak rap om det dåliga, bra i grannområden blandat med street anthems och ösiga låtar om Rocafella eller bra ekonomi, som lever på att hans röst förmedlar den rätta känslan. Varför jag tar upp det här, är för att han försöker sig på några saker på ”Diamond In The Ruff” som känns ytterst tveksamma. Hur pass villig du är att sopa under mattan rader som ”but you gun him down if you get a pound, then you take his life for a extra stack/ that’s like Shaggy killin Scooby Doo, for a Scooby snack that shit is whack” eller, kronjuvelen av bunten med oavsiktlig roliga rim,“ Fab said he the best who ever twitted/ well I’m the hottest spitter who ever googled” får du bestämma själv. Jag har lätt för att finna någon charm i det men jag kan förstå om andra öron med andra krav känner annorlunda.
Freeway har själv sagt att ”Diamond In The Ruff” skulle varit en passande uppföljare till debuten ”Philadelphia Freeway”. Rent beat- och ljudmässigt påminner det starkt om den plattan. Stora pulserande beats från bekanta soulsamplande producenter som DJ Khalil, Jake One, Just Blaze och ett cleant sound som arbetats fram med kirurgisk precision av Jay-Zs ljudtekniker Young Guru. Det är välbekant men aldrig tråkigt.
För några klumpga rader åsido, så är nog rappandet det enda sättet för Freeway (om han nu har den ambitionen) att utveckla sin musik. Vid det här stadiet skulle han nog alienera sin fanbase om han började rappa över trap- eller soniskt annorlunda beats. Han har på många sätt lyckats positionera sig som ett bra alternativ till ”mainstream” akter, och ändå gör han egentligen inget annorlunda från 10 år sedan, då han släppte sin Rocafella-debut. Ett klok och ganska självklart drag i karriären. Det är en solid platta men mest imponerande är Freeways överlevnadsförmåga. Många rappare kommer och går, men behåller han den rösten och den här kvalitén på musiken intakt, så kommer Freeway fortsätta vara någon att räkna med.
