Av Damir Sepulveda Espinoza.

På ett av de inledande spåren, ”Rhyme or Reason”, rappar en av hiphop-världens giganter i en Yoda-röst för att på något bakvänt, admirabel desperat vis demonstrera sin tekniska och kreativa förmåga. Över en blaskig användning av The Zombies ”Time of the Season”, plöjer sig Eminem genom imitationen för att kunna osnyggt peppa upp sig själv med Yodas karaktäristiska grammatik (”waned for the game, your enthusiasm it hasn’t”) i en av många stilistiska övningar. Meningen är att det ska vara humoristiskt och hård valuta på att rapparens driv och begåvning är odiskutabel (även om ingen i det stora hela ifrågasätter väl Eminems status och plats i raphierarkins toppskikt), att man ska höja på ögonbrynen och brista ut ”hur kom han på det här?!”. Det är snarare ständigt överdrivet elaborerat och överförklarat. Vare sig skämt, metaforer, tankeprocess – ja, rubbet – skyltar självgod, tilltrasslad stavelsebajsnödig tuggmotstånd, i en monoton evighets loop. Ytterst simpla och urvattnade produktioner är en avgörande faktor bakom den dynamik sterila, torftiga musikaliteten och den plågsamma evighetskänslan. Det sker om och om igen, låt efter låt, och det förvånar alltid lika hopplöst mycket när några sekunder tickar av varje spår, och inget förbättrar sig, inte ens en aning. ”The Marshall Mathers LP 2” ansluter sig till 2013s andra, utmattande, oavsiktliga uthållighetstest från en rap-gigant, Lil Waynes ”I Am Not a Human Being II”.

Till skillnad från Lil Wayne, försöker Eminem verkligen. Det är så tydligt att han försöker, både i den här låten och i alla andra. Man kan se framför sig hur svettet rinner, hur han gestikulerar och venerna nästan spricker i båset, precis som Eminems superiöra rimtekniska rapstil och maniska rappersona alltid har framgått. Under en fem års period mellan ’98 och ’03 gick det påhittiga ordpusslandet i en fascinerande symbios med det inre – en inre turbulens – som inte var en plattform att replikera för att han antar att det här är vad publiken vill ha, utan något var tvunget att forcera ut, vilket ledde till okontrollerbara, själslitsande provokativa tillika komiska kaskader. Han kunde inte hjälp att ett sargat mentaltillstånd – där stormiga förhållanden, föräldrars beteende och utanförskap satte oändligt djupa psykologiska spår – vällde fram som den gjorde i sin musik. Det hjälpte också musiken att han då och då gottade sig i mushrooms, piller och andra substanser för nöjes eller, i bedrövligare syfte, känsloförlamandets skull. För oavsett slutresultatets kvalité hörs det hela tiden att Eminem verkligen försöker göra det han tror funkar. Det ska, och kan inte, glömmas eller avfärdas. Men den ursprungliga katalysatorn bakom alla stavelse kompakta mönster, röst förvrängningar och övriga intrikata metoder, är inte här. Essensen, de oarbetade minnena och känslorna, ligger inte som ett grått, smällande åskmoln över varje yttring som på originalet, hans karriärsdefinierande steg mot storhet, ”The Marshall Mathers LP”.