Av Bave Amin.

Ett anspråksfullt, fantastiskt verbalt och mörktonat album som porträtterar den resa Earl Sweatshirt gjort sedan 2010. Återkomsten är här och den slår till hårt, utan att lämna oss med avtryck att känna oss missnöjda över.

I tre år har förväntningarna på Odd Futures yngsta medlem stigit. Mycket tack vare mixtapet EARL, det mystiska försvinnandet till Samoaöarna och ’’Free Earl’’-kampanjen som så hårt drevs av kollektivet själva. Så när datumet för debutalbumet infaller är det mycket fans vill ha bevisat.

Ur dem femton spår som erbjudes finner man bl.a. produktioner av The Neptunes, BADBADNOTGOOD och Matt Martians. Många i samarbete med Earl själv, som går under smeknamnet RandomBlackDude. Vad som kommer ut av skapandet är disharmoniska, mörka beats som gör sig bäst exempel i ’’20 Wave Caps’’, ’’Centurion’’ och smutsiga ’’Hoarse’’. Men läckrast visar sig ’’Burgundy’’ med dess breda horn, påträngande pianon och tunga trummor som skapar en egenartad upplevelse vid lyssning.

Textmässigt lever Earl Sweatshirt i hans egen tids lyriska kraftfält, som han själv färgat. Svindlande ordlekar, multi-stavelsebildande rhymes och dubbelmeningar hör till normaliteten för samtliga albumspår. Känslor av utanförskap och obehag projiceras i låtarna när trasiga relationer skildras och Earl lämnar ut sig åt världen. Detta förekommande i låtar som ’’Chum’’ och ’’Knight’’, men även ’’Sunday’’ där Frank Ocean rappar så trivsamt. Ovanligt för texterna är att de ofta saknar refränger samt att Sweatshirt går efter ett mönster, där han oftast tillåter förstaverserna åt gästerna.

Sammantaget visar Doris på en lysande artistutveckling och kan räknas som ett av dem bästa hiphopsläppen i år, hittills. Härifrån kan det bara gå framåt, men i framtiden önskas mindre gästverser, då de tenderar att förstöra den introspektiva upplevelse Earl så väl förmedlar.