Av Niklas Thander.

Det är inte många rappare som lyckats hålla liv i sina karriärer så länge som Bay Area-profilerna E-40 och Too Short. 1990 släppte Too Short sitt sjätte album, med en debuterande Ice Cube som feature. 21 år och 12 albumsläpp senare featurar Too Short på Wiz Khalifas debutalbum. Det är inget annat än imponerande. De två veteranerna har klockat en generation i sina karriärer och börjar nalka 50-årsstrecket. Trots sina långa karriärer och visst samarbete med större artister har ingen av dem fått ett ihållande mainstream-genombrott, utan istället levt gott på sina trogna fanbases. Tack vare det har de lyckats hålla kvar vid sina identiteter och sin integritet och med detta följer bestämda riktlinjer i musiken. E-40 har kvar sitt dribblande och gutturala flow och ger dig lika klarsynta som förbryllande verser. Framförallt är han känd för sitt kreativa ordskapande (på gott och ont), och har på egen hand utökat det engelska rap-lexikonet. Enligt egen utsago har han myntat runt 75 % av all slang inom hiphopen, bland annat de nu grundläggande begreppen ”fo’ shizzle”, ”you feel me” och -eezy-ändelserna (även om min favorit förblir ”pimpalufagus”). Too Short, som framförallt varit synonym med sexuellt explicita texter över funk-fyllda beats, har aldrig
varit en tekniskt överlägsen rappare, men lyckas ändå hålla det intressant tack vare sin jämnhet och karismatiska röst. Båda har under karriären pendlat mellan ett Dirty South och ett West Coast-sound, men på senare tid har de mer och mer tagit del av Bay Area-hiphopens Hyphy-trend. Istället för att likt Roger Murtaugh säga: ”I’m too old for this shit” bestämde de sig för att visa ynglingarna hur det görs.

”History” består av två 17-spårs plattor, vid namn ”Function Music” och ”Mob Music”, där ”Function” står för modern klubbmusik och ”Mob” för throwback-känslan. Man märker direkt att E-40 har varit den mer inblandade i produktionen. Båda albumen har E-40s trademark- tolkning av West Coast-soundet, och framförallt ”Function” som består av vågade beats, baserade på synthesizer-ljud som klickande handknäpp, trippande snares och tunga syntslingor. De bidrar
till att skapa en överväldigande ljudbild, som tyvärr inte varierar tillräckligt och tillsammans med avsaknaden av utmärkande hooks, grötar låtarna ihop sig. Flow-mässigt ger båda vad man kan förvänta sig, och även om de har några mindre satisfierande ögonblick, är arbetsinsatsen godkänd. Too Short har sitt simpla flow, E-40 hamrar på som vanligt och förutom likheterna i textinnehållet utgör de tillsammans en oerhört tydlig kontrast, vilket är ett välkommet inslag på ett annars monotont släpp. Trogna sin bakgrund handlar det om att parta, ligga och parta hårdare. Det är skandalösa rader i mängder, och om du har svårt för anstötliga texter är det här inget för dig. Nivån på kvinnosynen tillhör grottmännisko-stadiet, kryddat med Ciroc och strippstänger, och det blir emellanåt pinsamt att höra hur dessa två medelålders män vill se tjejen ”back it up like a dump truck”. ”Mob”-delen, som enligt planen ska vara mer inriktat mot en nostalgisk överblick av herrarnas tidigare kataloger, faller platt. Nostalgin uteblir och istället låter det som en mindre flashig version av ”Function”. Beatsen är dämpade och även här är det svårt att urskilja låtarna från varandra.

En snabb analys av E-40 visar tydliga tecken på att han aldrig hört eller följt devisen ”kill your darlings”, då detta släpp blir det femte och sjätte i år. Från 2010 har han alltså 9 album på tre år, vilket både är en smått fantastisk bedrift men samtidigt en smula dumdristigt. Jag är säker på att fansen är glada för närvaron, men utifrån kvaliteten på denna insats hade det varit en betydligt visare move att skippa hälften och göra ett album med låtar från båda delarna. Även om det är medryckande ibland, är det slit-och-släng över hela projektet och efter två genomlyssningar lämnar ignoransen en fadd smak i munnen. ”History” verkar vara mer inriktat åt de trogna fansen än någon annan, så som outsider får man kämpa för att hitta mening i detta album. Det mest imponerande med det här släppet är snarare att de fortfarande håller igång och försöker, än den faktiska kvaliteten på materialet.