Av Niklas Thander.

Man skulle kunna säga att ”Nothing Was The Same” är en djärv release från Drake: att släppa sitt album efter den stora release-sommaren, kombinerat med hastiga singelsläpp utan uppbyggd hype och framförallt en låtlista utan större inverkan från gästartister är tre sätt att flyga under både medias och publikens radar. Samtidigt är dessa sätt att skilja sig från mängden ett tecken på säkerhet och självförtroende – Drake tar saken i egna händer och låter inte ”NWTS” bli varken ett singelkompendium eller samlingshem för inkomstsäkrande kassakor. Medan de tidigare plattorna ”Thank Me Later” och ”Take Care” är potpurrin av verser från storsäljande kollegor är de flesta av ”NWTS” inhopp i form av sångavlastning, vilket i längden ger mer utrymme för Drake att styra sina steg som varje spår innebär. Satsningen resulterar i ett konsekvent album som känns oerhört välbalanserat.

Det visar sig i den väl avvägda mixen mellan självkritiska reflektioner och skryt, kärlekstrubbel och on top of the world-attityd. Tempot växlar i en behaglig rytm, likt Drakes karakteristiska övergångar mellan rap och sång. Även om rappen fortfarande lämnar en del att förbättra är sångrösten i toppform och den främsta behållningen på ”NTWS” är just samspelet mellan hans röst, gästsångarna och produktionen. Instrumentalerna är i första hand minimalistiska med pålitliga snares och kicks, ofta pådrivna av enkla pianoslingor, vilket låter Drake sätta sin prägel med stilbytande versuppbyggnader och träffsäkra intonationer. Praktexemplet är ”It’s Yourz”-samplade ”Wutang Forever”, en come-up historia i förklädnad av kärlekshistoria á la ”I Used To Love H.E.R.”, där i princip alla ovanstående element blandas ihop till en återhållen intensitet.

Kvaliteten är överlag hög, där singlarna sticker ut något mer: skönt hjärndöda ”Started From The Bottom”, synth-R&B/electronica-mixen ”Hold On, We’re Going Home” och Jay Z-samarbetet ”Pound Cake/Paris Morton Music 2”. Höjdpunkterna på albumet kommer dock i form av introt ”Tuscan Leather”, där producenten 40 flexar tre samplingar av Whitney Houstons ”I Have Nothing” (baklänges!) och Jhene Aikos underbara inhopp på ”From Time”. Sprickorna i fasaden finns ändå där: trötta strippardängan ”305 To My City” utrustad med en urbota trist refräng, repetitiva ”Worst Behaviour” (även om den slagfärdiga frasen ”mufuckas never loved us” nu sitter som berget längst fram i pannbenet) och ”My Language”. Den senare är egentligen en helt ok uppvisning av skrytrap, men det ondskefulla Boi-1da-beatet men känns en smula bortkastat när Birdman endast på ett halvrappat outro lyckas gå hårdare än Drake.

Det märks genom ”NWTS” att Drake dras åt två håll, imagen av en blaserad rikeman gentemot den avslöjande uppriktigheten. Här och där kantrar ärligheten över i en distraherande gnällighet och skildrandet av den luxuösa livstilen blir emellanåt alltför trist, men det är återhämtandet från de små fallen som gör albumet fängslande. Trots att ”NWTS” är Toronto-sonens tredje album, känns det som att det är först här som Drake ger en komplett bild av sig själv.

///Niklas Thander