Av Niklas Thander.
”Undisputed” är ett underligt namn för DMX att välja på sin skiva. Det hade kanske passat för tolv år sedan när hans skivsläpp garanterade platinum på platinum, men vem 2012 har DMX i tankarna som ”otvivelaktig”? Efter ett sex år långt uppehåll, kantat av missbruk, fängelsestraff, viktras, allmän oreda och kaos, känns valet av ”Undisputed” inte riktigt friskt. Om inte det visar hur det står till med Earl Simmons mentala hälsa nuförtiden, skvallrar en snabb titt på låtlistan om att det är en plågad, missförstådd man med ett krasigt förflutet. ”Slippin’ Again”, ”I Get Scared”, ”I’m Back” och ”Ya’ll Don’t Really Know” är alla spår från virrvarret som utgör ”Undisputed”. Trots de starkt desillusionerade vibbar X utger, osar plattan av en ivrigt fäktande revanschlusta. Han är redo att ta sig an vem som helst och intar en ärlig roll, vilket förstärker den lätt panikartade miljön som råder. Det känns som ett försök att ta tillbaka tronen, men det är oklart vilken tron och av vem. Ibland verkar DMX inte alls ute efter att bevisa sig för eventuella haters utan i stället går tolv rundor med en skugga av sig själv.
DMX har aldrig utmärkt sig som en tekniskt begåvad rappare utan det är den råa energin, den raspiga rösten och utförandet; likt en lavett i ansiktet på lyssnaren, som gjort honom så unik. Adlibsen sitter fortfarande där de ska, men man märker tydligt att han har åldrats, utan att inse det eller anpassa sig någorlunda till sina begränsningar. Här och var lyser han upp och power-skäller sig hes men mestadels hör vi en gammal mans lätt uppgivna röst, på gränsen till att falla ihop. Energin som var signumet finns inte alls i samma utsträckning, utan det är kraftlöst och uttunnat, vilket också är en adekvat beskrivning för ”Undisputed”.
Varken producentlistan eller beatsen är inte mycket att snacka om. Visst, DMX har plockat in gamla kollaboratören Dame Grease, men han bidrar inte med något anmärkningsvärt. Swizz Beats är…som Swizz Beatz är, oinspirerad och monoton. Däremellan JR Rotem som har producerat allt från E-40 och Anastacia, till Rick Ross och Paris Hilton, vilket jag inte direkt förväntar mig att stöta på bredvid DMX. Resterande medverkande är en obskyr samling, med namn som Caviar, G- Sparkz och Snaggs, men det genomgående temat är; dussinbeats. ”What They Don’t Know” är ett typiskt Swizz beat, burkigt och tunt trots de syntetiska blåset, vilket tillsammans med X blir ett ryck på axlarna. Första singeln, ”I Don’t Dance” är kombo av en sjukt enerverande och fruktansvärd
syntslinga som hämtad från den mörka delen av 80-talet och Machinegun Kelly, som gör ett Lonely Island-liknande inhopp. Även om intentionen inte är samma blir reaktionen i stil med Xs öppningskommentar: ”What the fuck? Are you serious?” och det är med säkerhet det sämsta spåret i DMXs katalog.
”I get scared” är ett ärligt men extrem kaotiskt spår med ett beat som inte bestämt sig och en sångerska som wailar sönder spåret (tre röster + två DMX infyllningar samtidigt = huvudvärk). Men tack vare DMXs rättframma texter och utlämnande, brutna sång blir det ändå en av höjdpunkterna tillsammans med ”Slippin’ Again”. Likt föregående spår väljer DMX sången och över ett mörkt och minimalistiskt beat får han ut många av sina personliga demoner. ”Have You Eva”, ”Head Up” och ”Already” är alla tracks som funkar, men drabbas precis som albumet av DMXs oförmåga att sätta riktlinjer. Musikmässigt ligger ”Undisputed” i ett gränsland mellan 2000 och 2012. Det låter ofärdigt och ofullständigt. Det utger en dov, stumnande känsla och är inte i närheten av DMXs
tidigare råhet och styrka. Hela upplevelsen blir udda. Det är något av en dåres svammel, inte som en gimmick, utan en person borderline till att bli riktigt knäpp. En preacherman som har producerat 10 barn och samlar åtal som om de vore hockeybilder lär bjuda på något av värde, right? Resultatet är
inte särskilt bra men det är oerhört fascinerande.
Bästa låt: ”Slippin’ Again”
