Av Bave Amin.

Med ett flow som lär vara resultatet av någon sjukdom våldför han sin tunga på dig verbalt, när han berättar om hur han spottar fittloskor och blir så hög att benen inte bär honom längre. Hans namn är Danny Brown och är vår samtids mest individuella figur inom hiphop.

Efter en historia av två mixtapes och otaliga singlar har Danny Brown skaffat sig en hängiven fanbase. Idag är han 32 år gammal och tagit sig så pass långt att vissa önskar sig tillbaka ’’den gamla Danny Brown’’. Vilket är förklaringen till att plattan tilldelats titeln Old, som även markerar rapparens första fullständiga album.

Uppdelat i en A- och B-sida separeras albumets två instrumentalt skilda världar. Första sidan, som innehåller plattans mest imponerande samarbete med Purity Ring i ’’25 Bucks’’, är vad som är den nya Danny Brown. Medan B-sidan låter oss besöka hans gamla jag. Som enligt honom själv är tänkt för festivalspelningar – där det definitivt kommer regna diverse substanser. Och när annars ska detta ske om inte under ’’Side B (Dope Song)’’, som är så hårt gående att den på festivaler borde klassas som en högrisklåt för moshpits.

Att lyssna på skivan är som att ta del av en oupptäckt hiphopvärld, där essensen för typiska raptexter fångats, men var de elektroniskt inåtvända grimebeatsen med en vibe av ghettotech gör sig främmande. Detta vilket Londonbaserade Paul White bör uppmärksammas för. Då han i gott samarbete med Danny Brown står bakom det mesta av dem tyngre spåren.

Sammantaget är denna platta ett föredöme för vart man kan ta hiphop som genre. Old innehåller höjden av progressiv rap och Danny Brown drar hiphopen efter sig med tungan in i vad som endast kan vara en ny guldera.