Av Pontus Gustavsson.

Det var en grym upplevelse att se Daniel Adams Ray på Way Out West en tidig sensommardag tidigare i år. Det var en genomtänkt spelning med trevliga överraskningar så som att Organismen gästade på en låt och avslöjandet att den nya skivan skulle lämna utrymme åt rap. Något som man sällan kan få för mycket av.

Det har gått tre år sedan solodebuten och Gubben i lådan som Sveriges mest sålda singel. Soundmässigt har det egentligen inte hänt så mycket. Det är fortsatt stora arrangemang med stråkar, körer och pampiga refränger.

Innan vi suddas ut känns trots det inte lika relevant som debuten. Pressen på en andraskiva har gjort att texterna vuxit fram sedan dess och mängder av texter har kastats. Daniels röst gör sig bra som refräng tillsammans med rap. Ni har väl inte den fantastiska Petter-låten Håll om mig redan? Och på tal om Petter så gjorde Daniel två härliga inhopp med freestyles på mikrofonen på femtioårsjubileet av Mitt sjätte sinne.

Men tillbaka till Innan vi suddats ut. Bäst blir skivan när den får vara lite hårdare som rappartierna på Där regnbågen slutar och det tyngre trummorna på Tårarnas reservoarer. I övrigt rinner skivan av lite väl enkelt. Textraderna och skivan i sin helhet sticker helt enkelt inte ut tillräckligt mycket och ger efter 36 minuter inte samma helgjutna upplevelse som Svart, vitt och allt däremellan.