Av Damir Sepulveda Espinoza.

The Cool Kids-medlemmen Chuck Inglish har varit bosatt i Los Angeles ett tag nu vilket har gett hans, tidigare klassiskt 80-tals sparsmakade 808s stångande beats, ett sken av blänkande motorhuvuden han säkert dagligen vistas kring. Kanske inte dagligen då, men solodebuten heter ju ”Convertibles”; musik gjord för att cruisa till.

Det betyder en Chromeo feature som vittnar om uppskattning av pop och funk, och tydligen viktigt för ett LA indie rap-verk år 2014 – inte bara en, men två Polyester The Saint features. Gäst-artisten befann sig också på förra månadens västkust marinerade album ”Pinata” (av Indiana-uppväxte Freddie Gibbs och LA-beatmaestron Madlib), och det är förståeligt. Polyester The Saint är dagslägets kapten av att ge intrycket av smidig, g-funk-aktig rapsång. Apningen är en korsning mellan Nate Dogg och Dam-Funk, och är en spirituell celebration, inte någon beklämmande nostalgi-tripp, precis som ”Convertibles” överlag.

Genom olika stilar förmedlas närvaron av palmer, solen, low-riders, sedelbuntar. I ”Money Clip” och ”Dream” återvänder Inglish till guldkedjans första storhetsperiod i rap med finess. Sedan The Cool Kids brejkade 2007, har hans raps styrka varit den där smittsamt självsäkra energin han lärde sig av 80-tals hjältarna. Attityden dominerar den retro raffinerade ytan, men när Inglishs beats låter så här väloljade, när varenda instruments klang låter omsorgsfullt behandlat, då är det uppenbart att hantverksskicklighet är den enda, men snygga, poängen.