Av Niklas Thander.
Chris Brown är i teorin en schweizisk armékniv-typ av artist och har flera av attributen som krävs för att vara en stor produktartist. Frågan är hur man i första hand ska definiera honom. Artist, skådespelare eller dansare? Ett tvivelaktigt varumärke efter mindre smickrande historier om misshandel och löjliga beefs? Breezy, som från början såg ut att gå mot en Usher-liknande karriär, har kommit på villovägar efter trubbel med sin image. Karriärens poppiga uppåtgående kurva har störts av omvärldens reaktioner och detta märks i Browns inställning på ”Fortune”. Även om förra albumet ”F.A.M.E.” gick förvånansvärt bra har han på ”Fortune” svårt att hålla en röd linje och visa vilken typ av musik han vill göra. Han svävar mellan romantiska kärlekslåtar, till rättfram ”sexing” med groupies och strippor, rap om hur han dricker kodein (”Sippin and I’m faded, super medicated”) och ren klubbmusik.
Ovissheten lämnar en fadd men sur smak på tungan. Inte för att han blandar stilar, utan för att det inte känns genuint. Intrycket blir att Brown har bestämt sig för att fullt befrämja uppfattningen om att han är ett svin genom att ge publiken ett svin. Det är ”I got the money so, I’m granting they wishes, I’ll be that sugar daddy”, till ”I’m wildin’, money piling, two dime twins when their thighs bend” och det enda konsekventa på ”Fortune” är hur han sjunger om hur bra han är på att ”sex you up”. Trots att han bland pråligt övermodiga swag-n-brag sånger petar in ett par uppriktiga låtar, faller skivan platt ner i ett likgiltighetens töcken. I ett ögonblick av klarsynthet, i form av låten ”Don’t Judge Me”, verkar Brown själv förstå sin prekära situation och försöker försäkra oss om att han har koll på läget: ”Take me as I am and not who I was, I’ll promise I’ll be, the one that you can trust”.
”Fortune” börjar direkt med att spela ut ässet i samlingen med låten ”Turn Up the Music”, en kompetent klubbhit som är medryckande och sorglös. Efter detta dalar skivan i kvalitet allteftersom. Följande låten ”Bassline” är en piratkopia från Diplos Major Lazer-projekt, men saknar frenesin och intensiteten som den senare leverar. Wiz Khalifa och Big Sean besöker på ”Till I Die”, en södern-inspirerad dussinlåt med ett försök på rap från Chris Browns sida, vilket måste utsmyckas med diverse ljudeffekter för att klara sig. ”Mirage” är snäppet bättre, men inte ens gästande Nas kan få den att lyfta ordentligt, och den gungar omkring i en passiv-agressiv baktakts- gyttja. Resterande delen av albumet är ett mellanspel på 8 låtar innan det lyfter någorlunda igen med ”Don’t Wake Me Up”: ett obekymmrat potpurri av auto-tune, house och användandet av ordet ”up” 76 gånger (ja, jag har räknat) vilket blir lite, lite bättre än vad beskrivningen utlovar.
Sammanfattningsvis så räcker det inte. ”Fortune” är plottrig, hjärtlös och utan varken mening eller kontext. Trots att flera av låtarna är fullknökade med känslosamma yttringar känner jag i slutändan ingenting. Knepet med att lägga de bästa låtarna först i hopp om att ingen kommer ihåg resten är oftast ett tecken på kvaliteten på resterande låtar och så även i detta fall. Här är det dock mer eller mindre en tjänst. Behöver du dig verkligen lite Chris Brown så har han lagt upp en fix på fyra låtar åt dig och sen kan du bara stänga av. ”Turn on, tune in and drop out”.
Bästa låt: ”Turn Up the Music”
Betyg: 1,5/5
