Av Damir Sepulveda Espinoza.
Alla regionala rapscener har sina egna genrer. I New Orleans finns bounce music, Louisiana har sedan flera år tillbaks, redan innan Tyga och Juicy J gjorde termen “ratchet” populär, lokala begåvningar som kallar sin musik för ”ratchet music”, och så vidare. Men ingen regionförankrad genre (sedan möjligtvis Houston ca ’05) har på så pass kort tid som Chicagos drill-scen, fått se de egna talangerna plockas så snabbt upp av de stora skivbolagen. Def Jam knöt sig an Lil Durk och Lil Reese. Epic Records paxade King L. Det var dock genrens mest välkända namn, Chief Keef, som var den förste att få ett skivkontrakt och öppna upp portarna för Chicagos drill-scen. Med sin kompromisslösa trap-rap liknande musik från en stad som leder USAs mordstatistik sedan flera år tillbaka, fick han i april sitt
genombrott med det under husarrest inspelade mixtapet ”Back From The Dead”. Bara 17-år gammal, utpekas han av vissa som en våldsglorifierande figur och har redan flera andra kontroverser bakom sig, släpper han nu sin studiodebut på Interscope.
”Finally Rich” är hans studiodebut, men förutom några välkända gäster (50 Cent och Wiz Kahlifa), görs inga stora misslyckade crossover försök . Det låter ungefär som vad han kan ha släppt utan något stort skivbolag i ryggen. Producenten Young Chop, som varit viktig i det som kommit att definiera drill och Chief Keef soundet, spelar sin roll och langar Keef vad han behöver. Redan vid genombrottet påminde det om Waka Flocka Flames och producenten Lex Lugers kaotiska verk ”Flockaveli”. Chief Keef är dock inte lika smittsamt härjig som Waka, medan Young Chop, till skillnad från Luger, föredrar att hålla sig till överbefolkade hi-hat landskap.
Chief Keef har ibland för vana att mumla vilket också försämras av de olika röstprocessorerna rösten körs i. Han överkommer det med att fortsätta visa stark förståelse för upprepningskonceptet. Visserligen kan det gå fel (”Laughin’ To The Bank” är en bra idé; utförandet är inte det), men han har än så länge fler rätt än fel. Med otaliga upprepningar av simpla fraser blir det starkaste materialets refränger och verser mantran.”I Don’t Like” och ”3Hunna” var några av Keefs första hits, och om det någonsin görs en rapversion av ”Allsång på Skansen” så borde publiken ha lätt att skandera med det hypnotiserande tonfallet upprepningsfrasen ”that’s that shit I don’t like” följer. Den delen av hjärnan som låg bakom ”Laughin’ To The Bank” måste senare ha varit i bruk när ”Love Sosa” skapades, men istället för att den jamaicanska dialekten känns fånig blir den pricken över i:et. ”Hate Bein’ Sober” är även den en höjdpunkt med hitpotential.
På ”Finally Rich” görs inte några försök till att ge en annan bild av Chief Keef än den som en kompromisslös våldshot spottande yngling. Han nämner sin dotter här och där, och en låt (”Kay Kay”) är kallad efter henne. Låten i sig handlar om något helt annat dock. Han visar sällan humana känslor och håller sitt avstånd. Keef yttrar vid ett tillfälle ”I don’t do friends”. Sedan rappar han ännu mer om sitt crew GBE (Glory Boyz Entertainment) och säger saker som ”I keep this shit 300 bitch, I’m goin’ right/ where my niggas when it’s time to start taking lives”. Familjen erkänns inte, tjejer nämns inte som annat än objekt och ingen förebild eller ånger lyfts fram. Det är nästintill klaustrofobiskt känslolöst och -kallt. Ändå finner jag mig själv gunga fram och tillbaks. ”Finally Rich” må sakna hjärta och fler dimensioner, men den är ruskigt effektiv i de saker den uträttar.
