Av Damir Sepulveda Espinoza.
Känslan genom gratisalbumet ”Year Of The Dragon” är återkommande. Det är oinspirerat, håglöst och generiskt. Det positiva är att det låter som att Busta Rhymes, efter 20 år som rappare, har lusten för att rappa kvar och levererar det mesta med sedvanlig aggressivitet. Albumet genomsyras dock av alldeles för många misslyckade aspekter för att ens hålla sig på en medioker nivå.
En anledning till att Busta aldrig släppt något som är med på listor om de bäst hiphop verken genom tiderna, är att han så tydligt rappar för rappandets skull. Det är ett recept för ofokuserade verk med svajig kvalité, och en karaktär-baserad stil som i regel gör sig bättre som underhållande gästrappare. På många sätt följde Busta på 90-talet, och än idag, 90-talets stora skivbolags blåkopia för en försäljningslyckad hiphop-platta. Det vill säga att några låtar är för damerna, andra för gatan, klubben och ett par för radion. ”Year Of The Dragon” är ett förvirrande bruk av den taktiken. I och med verkets obefintliga prislapp så skulle man kunna tro att det skulle ge Busta fria händer att åtminstone inte följa det gamla mönstret. Istället skapar han ett album han har gjort sedan 2001s ”Genesis”, och som för varje släpp har gett sämre och sämre resultat. Den här strategin har lett till hits men de har varit annat än charmiga. Intelligens och smakfientliga låtarna ”I Know What You Want”, ”I Love My Bitch”, ”Arab Money” och ”Touch It” var aldrig megahits, men de hade tillräcklig popularitet för att kräla uppför listorna.
Som nämnt fick Busta Rhymes aldrig till det där mästerverket, men han hade en egen stil, en animerad energi och ett oemotståndligt glöd. Nog för att han fortfarande är en trevlig feature och ofta gästar för att leverera sitt varumärkes kännetecken, energi och en snabb käft, men känslan bakom orden är annorlunda idag. Där han en gång uttryckte naturlig entusiasm så känns den idag tillgjord och ansträngd. Låtar som ”Grind Real Slow” kan göras underhållande, hela 2 Live Crews musikkatalog är ett bra exempel på det, men Busta levererar allt med en kalkylerande och cynisk ton. Har Busta Rhymes ens kul med sin musik längre? En titt på äldre musikvideos som ”Put Your Hands Where My Eyes Can See” och ”Gimme Some More”, i jämförelse med hans senaste, och det är en oundviklig spekulation.
En av de sämsta aspekterna med Busta Rhymes de senaste åren har varit hans ovassa öra för beats, en färdighet han gladeligen visar upp. Produktionerna känns fabrikerade, urvattnade och låter som kopior av kopior som Gudda Gudda-kopior tackar nej till. I ”Til We Die” så deklarerar han ”controlling every room / when I enter they start toasting ”. Jag kan leva med det men inte om det skryttemat tjatas om i varje låt, vilket här snabbt når världsklassnivåer i irritation. En låt kan handla om ditten och datten men Busta kommer till slut klämma in några trötta skryt-rader för att upprätthålla illusionen om hur bra han är. Passande nog är den här sortens inbillning något av hans nya skivbolag Cash Moneys specialitet.
Busta är från en äldre era och kanske känner han att gratismusik inte behöver vara slipat. Eller är det för att han klippte av sig sina dreads för ca 10 år sen? Vad är förklaringen till att en man som gjorde ”Woo Hah!!! Got You All In Check” inte lyckas göra en enda låt som inte provocerar mig på ”Year Of The Dragon”? Busta Rhymes musik har nått bottennivåer. Det positiva är väl att det inte kan bli sämre än så här. Förhoppningsvis har Busta mer medelmåttighet i sig till vinterns Cash Money debut.
