Brooklyn-rapparna Mos Def och Talib Kweli utgör duon Black Star. Två enorma namn inom hip hop. En typ av hip hop jag, du, din mamma och din kusin uppskattar. Black Star har en skiva under sitt bälte, den nästintill självbetitlade Mos Def & Talib Kweli are Black Star. Med sin klassiker i bagaget och en ny på väg besökte duon Stockholm och Göta Källare.

Det är stor skillnad på Mos Def och Talib Kweli. Både när det kommer till kvalité och kvantitet. Det var mitt tycke innan spelningen. Det är också mitt tycke efter gårdagens konsert på Göta Källare i Stockholm. Är det ett problem? Nej, både Mos Def och Talib Kweli gör det man förväntar sig. Men en av dem gör det extra bra och ger mer till publiken.

Artisten tidigare känd som Mos Def bär kollegan Talib Kweli på sina axlar. Bara det faktum att Mos De… Får jag skriva Mos Def? Eller ska jag behöva skriva Yasiin Bey?! Varför? Mos Def är ju ett fruktansvärt bra namn! Jag gillar verkligen Mos Def. Most Definitely. Det var fortfarande ”one two three Mos Def and Talib Kweli” och inte ”one two three Yasiin Bey and Talib Kweli”. Så, med det sagt fortsätter texten att avhandla Mos Def hans mindre nämnvärda kollega och gårdagens konsert.

Bara det faktum att Mos Def under dagen sågs på Stockholms soliga gator med en vacker ung dam medan – antar jag – Talib låg på sitt hotellrum och bråkade med före detta frun om underhåll och vems vecka det egentligen var, klagade på maten och chattade med minderåriga. Ja hela den biten satte tonen.

Mos Def rörde sig mer, rappade mer, syntes mer och övertygade mer. Det var inte en dålig Black Star konsert för att jag klagar på Talib Kweli. Tvärtemot, det var exakt vad man kan förvänta sig av en Black Star konsert. Musikaliskt egensinnigt, rap på hög nivå, excentriskt och vansinnigt glädjefyllt. Framförallt när Mos Def välsignade micken (eller bjöd på danssteg). Vilket han fick göra, Madlib-producerade Auditorium blir en höjdpunkt. Efter bejublade Black Star versionen på Slick Ricks Childrens Story går de österländska tonerna igång och hyllningen till historieberättaren nummer ett fortsätter. Auditoriums första vers läggs av Mos Def, den andra av Slick Rick. Vi får till och med höra Slick Rick’s vers från början till slut. Det enda som hade gjort Auditorium bättre hade varit Slick Rick. Om Slick Rick själv varit där och fått lägga sin vers. Men Mos Def och Talib visar honom respekt och sår förhoppningsvis ett frö i en eller annan skalle. De står tysta och låter publiken ta del av The Rulers vers innan Mos Def åter tar över och svingar publiken vidare i en jazzig, positiv och själfull resa. Det kändes stort och värdigt.

Black Star kändes stora, det var ett fullpackat Göta Källare som inte var det minsta irriterat över att baren bara tog kontanter eller att duon klev på ca två timmar efter utsatt tid. Det var dansant, positivt och svettigt. Tre faktorer en lyckad spelning gärna får innehålla. Brown Skin Lady, Definition och Re:Defintion tillsammans med Childrens Story och Auditorium är spelningens höjdpunkter och de låtar som får publiken att verkligen vara med de båda Brooklyn-rapparna. Men hela vägen igenom hålls publiken under ett tungtvistande järngrepp, så pass att en viss besökare – istället för att besöka toaletten – tog till glasflaskor för sitt påträngande behov. Då kanske ni förstår att Mos Def och Talib Kweli gjorde precis det de bör göra – move the crowd.

Betyg: 3 av 5

/ Alexander Fernaeus

Foto: Ricardo Gonzalez