Av Mia Andersson.
Efter sin beryktade freestyle inför Kanye West år 2007 blev den unga, Detroitfödda, Big Sean snabbt ett namn att räkna med. Under år 2011 släppte han sitt kritikerrosade debutalbum ”Finally Famous” och som medlem i G.O.O.D Music familjen har man nu kunnat se honom dyka upp alltmer frekvent i celebra sällskap. Under sin Europaturné landade han 8 mars på Babel i Malmö för sin första Sverige-spelning. Förband kvällen till ära stod Lundarapparen P.J. som i höstas släppte sitt debutablum ”Makin’ Moves” och som nominerades i kategorin ”Årets nykomling” på Kingsizegalan i februari.
Det vilar en speciell stämning i lokalen. Det luktar förhoppning och iver. På scenen kliver livvakter upp och nedanför den delar sig snart publikhavet för Big Seans entré. Med kvällens 13-års gräns är det en relativt ung publik han möter, men därmed inte en lugn sådan. Låtar som ”Marvin Gaye and Chardonnay”, ”Mula”, ”Mercy” och självklart ”I Do It” gör dem galna och de gungar tillsammans och sjunger med i varje rad som sedan varvas med det signifikativa ”sweeerve”. Vad som emellertid snabbt blir påtagligt är tyvärr att det endast tycks vara hans hits som går hem denna kväll. I skuggan står den Big Sean som faktiskt fyller ut scenen förvånansvärt bra när tempot dras ner i ”24 Karats of Gold” och ”Memories”. För även om sångrösten må ge vika och playback tar över blir det en intim stund, präglad av hunger och motivation och som visar på den mångsidighet jag uppskattar med honom. Det blir också ett break från hans annars så intensiva scenspråk. Ja, för detta är en man som idogt vill locka fram publikens bästa sida – och det gör han förvisso bra. Han rör sig från sida till sida, dansar och engagerar publiken när han pratar med dem om drömmar och peppar dem med ”att detta är en kväll värd att minnas”. Men som utläses av många av hans texter lämnar han även ett stort utrymme till kvinnorna i publiken. Ögonen tindrar på tjejerna framme vid scenkanten och från en man som vid start var påpälsad syns mot slutet endast en bar överkropp och hans omtalade chains. Att säga att Big Seans uppträdande anspelar på sex vore alltså en underdrift, för detta fullkomligt osar om det. När så ”Dance (ASS)” spelas får till och med mickstativet agera fallos.
Efter ett kort mellansnack hör man snart det marscherande beatet till ”Clique” kickas igång och publiken och konserten når sin höjdpunkt. Men säg den lycka som varar för evigt – för i samma stund du börjat njuta får den knappt timmeslånga konserten ett abrupt slut när Big Sean rusar av scenen så snart han lagt sin vers i låten. Snopet? Ja. Att säga att detta då är en kväll värd att minnas stämmer till viss del för Big Sean gör trots allt ett bra uppträdande, men når tyvärr inte hela vägen fram. Om jag fick välja höjer vi (tyvärr) åldersgränsen och plockar också fram fler låtar från senare släpp så vi får se den Big Sean som textmässigt utvecklats sedan ”Finally Famous”. Då hade det antagligen kunnat bli riktigt bra och då hade jag kunnat hålla med honom om det minnesvärda.
