Av Damir Sepulveda Espinoza.
Likt många up-and-comers, som så både J. Coles och Wales storbolagssläpp i sommar visade, är de flesta från den här kontemporära gruppen av 80-talister (Drake är den överlägset största stjärnan bland dessa, tätt följd av Kendrick Lamar) väldigt sugna på att bli tagna på allvar och börja lägga de första stenblocken i sin mytologisering. Mycket av det kommer från rappare som Jay-Z och Kanye West som lyckats behålla sig relevanta i ca 15 respektive 10 år. De är rädda för att möta ett DMX typ av öde, som ’98 – ’99 var världens största rappare för att sedan med åren halka nedåt i stjärnskalan (mycket av karriärens kursändring berodde på drogrelaterade problem), eller tidiga 00-tals superstjärnor som Ja Rule och Nelly. Även om J. Cole, Wale och Big Sean skiljer sig åt stilmässigt, speciellt i röst och flows, och på ytan innehållsmässigt (generiska kärlekslåtar för alla!) har de samma mål; att så småningom armbåga sig fram till ett säkrat rap-arv. Big Seans andra soloalbums titel, ”Hall Of Fame”, indikerar inget annat.
Projektets största styrka är den mjukt konstruerade och konsekventa ljudbilden producenterna Key Wane, No ID, Travis Scott, och andra, står för. Det varierar från soul-klingande, poppigare kreationer till maxad minimalism. Produktionsmässigt är det överlag imponerande textur berikat, beatsen växlar ofta mellan olika tempos och sensibilitet, och de backas oftast upp med ad-libs, sång och körer. Det vinglar i enstaka tillfällen mot överarbetning eller en urvattnad studioövning av rap (tänker på ”Ashley” med Miguel), det är å andra sidan tilltalande att höra ett storbolagsalbum använda allt en superstudio har till förfogande på ett fokuserat sätt. På det planet lyckas ”Hall Of Fame” avsevärt bättre än Big Seans första soloalbum ”Finally Famous”, som med blandat resultat envisades att försöka få alla spår att låta som anthems.
Ämnesmässigt är det mer biografiskt detaljerat från senast, och bättre balans mellan det och kärlek, radio och klubblåtarna. Han har tidigare visat en någorlunda bredare kapacitet på sina mixtejps, speciellt hans senaste tejp-släpp ”Detroit”. ”Nothing Is Stopping You” och ”Fire” är två exempel på dessa personliga ansatser, och är inte helt oväntat, två av albumets bästa spår. Många icke-namngivna gäster hjälper till med refränger och ad-libs här, och andra ställen, vilket är detaljer som gör Big Seans gälla röst lättare att smälta. För ja, Big Seans röst är inte alltid lätt att ta in. Eftersom den har en nasal kvalité, så används den bäst när han håller sig till sin en-tonade flow. När han går högre upp än så är det svårt vara öppen för aggressiva försök, som otrevligt låtande ”10 2 10” eller ”Mona Lisa” och ”MILF”. Det är visserligen en smaksak, men lyrism, humor eller mer varierade utfyllnadsrader än de som repeteras onyanserat om kändiskap och tjejproblem – då hade det funnits saker värda att hålla öronen öppna för. Han är inte heller tillräckligt hängiven sina teman, han prioriterar att göra saker catchiga vilket gör bristen förklarlig, men i sina sämsta stunder, väldigt svårförlåtet. När sedan spår som gästfyllda ”Beware”, ”First Chain”, ”World Ablaze” och solodängan ”Guap” drar igång, då blir hans öra för gung dock onekligt smittsamt. Svagheterna finns där, men oavsett det otyget, så ger vissa av de här produktionerna och refrängerna mersmak.
Big Seans framtidsönskan om att inkluderas i rappens hall of fame tas inte upp alls nästan, och det är smart det. Det är okomplicerat lättsmält godis utan fler än ett lager, som levereras med bristande självmedvetenhet (till skillnad från Juicy Js ”Stay Trippy” som släpptes samma dag). Och som det är nu, spelar Big Sean sina kort rätt kan han ha den långlivade karriären Ja Rule kommer avundas.
