Den legendariska Juice Crew-rapparen besökte Stockholm på tisdagskvällen. Läs Tobias Lindquists reflektioner från spelningen!
Konserten med Big Daddy KANE var något så ovanligt som en hiphopspelning som började på utsatt tid. Redan vid niotiden på kvällen stod Fjärde Världen på Strands scen vid Hornstull och möttes av jubel från de som hunnit dyka upp. Många var dock fortfarande hemma eller på någon pub i närheten, eftersom man blivit van vid konserter som börjar både två och tre timmar efter tiden som står på biljetten. Samtidigt som Stockholms hiphopälskare mellan 18-45 års ålder långsamt började droppa in passerade ett antal gäster från Matte Calistes nya EP ”Stadsbild” snabbt revy på scenen. Stämningen var hög och spontana hyllningsrop och applåder mötte de olika gästerna som i vissa fall rest ända från Göteborg och Malmö. Fjärde Världen avslutade med en tung, tight version av Här i vårt kvarter, en av deras ”nyare” låtar som redan har åtta år på nacken. Som sista hälsning ropade grabbarna ”Vi ses om tio år igen!”. Förhoppningsvis var det ironiskt, för hiphopsverige behöver Fjärde Världens speciella kemi och magi!
Om det var länge sedan Fjärde Världen stod på scen tillsammans i Stockholm är det inget mot KANE, som inte varit här sedan den legendariska spelningen på Fryshuset 1989. Några få 35-plussare i publiken var där även då och kunde jämföra (lika kort spelning nu som då, mycket trevligare attityd den här gången) men många av oss var för unga för att gå då. Vissa i publiken var inte ens födda 1989.
Bara några minuter efter att Fjärde Världen klivit av stod legenden livs levande framför oss med kepsen och leendet på sned. Trots att många kom först under andra låten och några missade hela spelningen blev stämningen omedelbart elektrisk. Folk jublade och hoppade jämfota i ren entusiasm när KANE direkt tog full kontroll över mikrofonen och lokalen.
Många rapveteraner river lite pliktskyldigt av några hits utan entusiasm, men Big Daddy KANE är fortfarande en fullfjädrad underhållare. Få MCs, oavsett vilken era de slog igenom under, är så bra liveartister som denne Juice Crew-legend. Oavsett om han framför en låt från 1987 eller 1999 sitter flowet med full och säker precision i varenda mening. Han är så trygg i sina klassiker att han kan leka med dem, ändra hastighet, gå upp och ner i volym o.s.v. utan att någonsin missa en takt. Publiken var med honom i varje vändning. Det finns nästan inte en rad i låtarna från de första skivorna som inte är någons favorit. Även om få mäktar med att stå och rappa med ord för ord i hela låtarna accentuerades var och varannan mening av någon någonstans i lokalen som sträckte näven i luften och äntligen fick skrika sin favoritrad.
Emellanåt hämtade KANE andan genom att småprata lite med publiken, kort hedra döda hiphoplegender och göra en liten undersökning av publikens snittålder (många över 30 och 35, men också ett antal under 21). Men även då visade han stor säkerhet och fingertoppskänsla för hur lång en paus mellan två låtar får vara innan någon börjar få tråkigt. Han bjöd också på freestyle rap av yppersta kvalitet och proffsig publiksamverkan i toppklass. Många rappare är nöjda med att få publiken att skrika så högt som möjligt, men denne legend hade publiken lindad så säkert runt sitt finger att han exempelvis kunde be oss skrika refrängen i sin största klassiker Ain’t No Half Steppin’ högt, sedan tystare, tystare och sedan högre igen. Alla var med på noterna.
Raw, Set It Off, versen från The Symphony, Smooth Operator, Young Gifted And Black och Warm It Up KANE är klassiker av en kaliber som gör att de skulle skapa lyckorus hos de flesta även i halvdana versioner. Ofta är det ju också det som sker när gamla legender kommer på besök. Men precis som Nice & Smooth, som också varit i stan i år, gjorde KANE sitt yttersta för att göra låtarna precis så klassiska och ofelbara som de förtjänar. Den som emellanåt stannade upp och slutade röja runt för att lyssna koncentrerat på hur det egentligen lät, kunde snabbt konstatera att varenda rad satt lika tight som på de gamla tolvorna och albumen. Ändå sågs inga ansträngda blodkärl bryta fram i KANEs tinningar; han såg knappt ut att svettas. Leende och bekvämt gungande fick han det att se övernaturligt lätt ut att lägga rader vars komplexitet och kraft gjort dem till några av hiphopens mest legendariska. Medan många i publiken hoppade runt och firade som om frälsaren var kommen stod andra bara och stirrade framför sig och såg ut som om de inte kunde tro att det var sant.
Det är inte alltid en bra idé att gå och se barndomens och ungdomens hjältar 20-25 år senare. Många illusioner kan krossas och fina minnen kan tyckas smutsas ner i efterhand. Men denna magiska kväll kunde ingen vara missnöjd. Medelålders b-boys och b-girls fick tillsammans med ungdomarna resa, inte till 1987 eller 1989, utan rakt in i den renodlade hiphopens hjärta. Man kunde inte kunde komma undan med vek skit i Brooklyn 1987 – och 2012 lever Big Daddy KANE fortfarande enligt samma kod. Med beats, breaks, punchlines, flows och tungvrickande formuleringar av Guds nåde visade han att hiphop till sitt innersta väsen aldrig kan bli en fråga endast om såsig nostalgi. Det handlar fortfarande om närvaro, kontroll och att rocka mikrofonen med stil. Och i dessa kategorier är det fortfarande få om ens någon hiphopartist, ung eller gammal, som slår storpappan på fingrarna!
/ Tobias Lindquist
