Av Damir Sepulveda Espinoza.
Likt vad Big Boi gjorde med första soloplattan ”Sir Lucious Left Foot: The Son of Chico Dusty”, så fortsätter rapparen att utmana sig själv på nya fronter vid varje släpp. Om första albumet var en exploration, och den ultimata summan, av syntfunken han tenderade att bidra med de senare åren som ena hälften av den legendariska duon Outkast, så är resultatet av ”Vicious Lies and Dangerous Rumors” beroende av en annan Outkast-riktlinje; gör inte samma sak som senast. På ”Vicious Lies And Dangerous Rumors” tar Big Boi sig an indie pop och electro, och filtrerar det genom sitt öra för det svängiga.
Och nog är det eklektiskt och ösigt. Det finns en drös med höjdpunkter, bland dem finns härjiga dunkpärlan ”In The A”, det obligatoriska Organized Noize samarbetet ”The Thickets”, popfunkiga anatomi hyllande ”Raspberries” och ”CPU”, antagligen den svängigaste låten om digitala medier och storebrorkonceptet någonsin.
Förutom gamla kollegorna Scar, T.I., Sleepy Brown, Killer Mike så gästas Big Boi av nya namn som A$AP Rocky, och kollaborerar med popakter såsom Phantogram och den svenska gruppen Little Dragon. Av de nyare samarbetena så är kemin mellan Big Boi och just Little Dragon naturligast. Albumets avslutande spår, och mellan dem, ”The Descending” är det bästa exemplet. Big Boi jämrar sig över att ”my daddy’s gone” medan Yukimi Nagano i Little Dragon rofyllt sjunger ”if ya don’t know me by now”. Det sägs få ord men lidelsen är svår att missa. Den kvalitén har gjort sig tydligt påmind genom hans två soloplattor nu. Om Andre 3000 fortfarande för en kamp mellan det instinktiva och oändliga filosoferandet (på T.I.’s aktuella låt ”Sorry” tar Andre indirekt upp skälen till varför ingen ny Outkast eller soloplatta är på g), så tillåter Big Boi sig själv ledas av det instinktiva.
Big Bois begåvade flow är fortfarande en fröjd för örat. Han sätt att studsa mellan olika tempon, tonfall och rytmer är underhållande snyggt. På många sätt är hans flow den ultimata raptekniken för den här sortens genrekollage, och rappen är mer av ett instrument än någonsin på ”Vicious Lies and Dangerous Rumors” . Det är helt klart stil och känsla som prioriteras. Det går dock även att se det som att han kanske inte har mycket kvar att säga. Han är å ena sidan långt borta från utforskningen av sin identitet, rötter och den självrannsakan, som så okonstlat uttrycktes på Outkast
verken ”ATLiens” och ”Aquemini”. Å andra sidan har han, i musiken som skapats efteråt, visat att han föredrar ren och skär positivitet. En lyssning av ofulländade men entusiastiska ”Vicious Lies and Dangerous Rumors” är en så pass saklig som möjlig påminnelse om det.
Det finns några för många okaraktäristiska platta låtar. Vad dessa brukar ha gemensamt är att refrängerna görs av andra än beprövade Big Boi kort såsom Sleepy Brown. Steget mellan rapverserna och refrängerna på dessa spår känns inte alls skarpa, istället blir kontrasten mellan Big Boi och
Phantogram, Kid Cudi och Wavves klumpigt tydlig. De flesta låtarna som misslyckas är i alla fall ambitiösa, förutom ”Tremendous Damage” som tråkigt nog sticker ut med en irriterande smörig refräng av Bosko.
Men vad gör det när de bra delarna är så pass överväldigande att det inte förstör något egentligen. ”Vicious Lies and Dangerous Rumors” toppar är i min bok minst lika bra som annat 2012 har bjudit på.
