Av Niklas Thander.

Azealia Banks, den 21-årige Harlemiten, släpper EPn ”1991” på Interscope i hopp om att skapa ännu mer hype inför hennes kommande debutalbum. Även om hon låg tidigare på respekterade XL Recordings, var det först i slutet av förra året hon slog igenom stort med monsterhiten ”212” vilken också är med på ”1991”. På debuten ryktas ett samarbete med producenten Paul Epworth, ingenjören bakom Adeles dundersuccé till album, ”21”, och om det inte vore nog med anledningar till att förvänta sig ett kommande stordåd, ställde hon också in sin pågående Europaturné (där Way out West var en av destinationerna)  för att fokusera på skivsläppet.

Azealia, icke att förväxla med snarlika namnen Iggy Azalea (eller mitt gamla pojkfotbollslag Azalea BK), har en hypnotiserande metronomisk rap som sitter tillsammans med relativt snyggt ihopsnickrade verser. Rimmen däremot är i en klass för sig, snabbare än sin egen skugga  flowar hon ut de flesta andra i gebitet. ”1991” innehåller fyra låtar och visar sig vara en bråkig blandning av smutsig rap, house och electronica som är medryckande och ger mersmak. Titelspåret sätter standarden och visar vad Azealia går för, samtidigt som vi får en klarare bild av vilken sorts  låtar vi kan förvänta oss i framtiden. Halvmodern hiphouse med tydliga influenser från Missy Elliott och sexiga rader som får den hårdaste av thugs att rodna. Avslutande tracket ”Liquorice” ger direkt klubbhitsvibbar. Över spetsiga 90-talssyntar får vi en diffus bild av hur Lauryn Hill skulle låtit på amfetamin, tillsammans med en hook som påminner om Spice Girls glansdagar.

Trots den knappa mängden låtar lovar detta gott för debuten. Framförallt blir det ett uppfriskande inslag i en mansdominerad genre där Nicki Minaj regerar på kvinnotoppen. Och ärligt talat är detta milsvida bättre än Young Moneys first lady. Om Banks fortsätter i liknande stil på debutplattan har vi en ny klubbdrottning att räkna med.

Betyg: 4,5 av 5