Av Niklas Thander.

Titeln till Minneapolis-gruppens åttonde album ger en hint om vad som komma skall – en hyllning till hemstaden och vännerna. Till viss del är ”Southsiders” ett konceptalbum tillägnat Minneapolis, då vi får följa Slug under en kollektivtrafiktur genom stadens södra delar. Vid varje stopp tar de personliga tankarna och filosoferandet vid, ofta i en frustrerande maklig takt. Själva konceptet är vad det är – en transportsträcka, men även Slug håller en relativt låg profil. Det är inget fel på varken komplexiteten i rimstrukturerna eller de många tvetydiga meningarna: ”Arthur’s Song” är ett ypperligt exempel på hans förmåga, där han beskriver sin alkoholkonsumtion och sitt textförfattande på samma gång. Även hans målningar är ibland obekvämt träffsäkra, som på ”We Ain’t Gonna Die Today”:

”Honesty stinks a little/

It’s cause it comes from deep inside you/

It’s covered in blood and bile/

And it tastes so self-entitled/”

Problemet ligger i större del i Slugs oförmåga att riktigt tända till. Resten av ”We Ain’t Gonna Die Today” är enhanda rap, likt flera av låtarna på ”Southsiders”. Själva framförandet känns många gånger oinspirerat och lealöst, men det är då Ant och hans tighta produktion håller ”Southsiders” uppe. På förra skivan ”The Family Sign” påbörjade duon ett skifte från en samplingsbaserad produktion till en större användning av live-instrument. Detta är något som fortsätter på ”Southsiders”, som är en riktigt skön blandning av en stor arsenal trummor och lekfulla synth- och pianoslingor tillsammans med traditionellt beats-makande (bland annat ”Mrs. Interpret” bjuder på en mediterande pianomelodi ackompanjerat av en silkeslen vokal-hook).

Avsaknaden av större utropstecken gör att ”Southsiders” inte sticker ut i Atmospheres stora diskografi, och inte heller i någon större skala. Det är ett grundligt bra album. Bra, men inte så mycket mer.