Av Damir Sepulveda Espinoza.
Fem år efter storbolags debuten ”Asleep In The Bread Aisle” och några fruktlösa år på Def Jams roster, släpper Asher Roth sitt andra album ”RetroHash” på indie etiketten Federal Prism. Med chill live instrumentation och en lunkande pop-gitarr-soul estetik av producentteamet Blended Babies, låter det annorlunda från 2009s bro-gapiga hit ”I Love College”. Präglad av det vardagliga marijuana intaget och Roths jordade attityd, skiljer det sig även i innehåll och angreppsätt. Borta är hans poänglöst invecklade och ”skämtsamma” flerstavelser, istället provas det nya uttryck, som melodier om jakten på ens innerliga ”Pot of Gold”.
Ibland har det korn av konceptuellt tilltal, som ”Tangerine Girl” och dess 70-tals folkdisco-vibb. Den är åtminstone en självmedvetet fånig, säregen idé som driver med akten att flirta i klubben. Oftast, som när Roth i första låten menar att allt handlar om frihet, är det oförargligt generellt, och för den stunden, ny info. Men han hamrar på samma spik i majoriteten av låtarna utan att bli särskilt konstruktiv eller personlig om vägen till detta ”freedom”. Gränsen till ogenomtänkt mjuk-hippie rap om att ”just let me be right”, passeras oftast i önsketänkandet om en skönt, utopisk värld. Med en sådan överhängande världsförståelse, behandlas få grepp insiktsfullt eller med vikt, och sannerligen inte den om tonårstjejen-som-flyr-från-skriken-i-hemmet-via-pillerburken på ”Fast Life”. Rapparen tar till nya medel, men att han inte själv värdesätter musiken mer än som en glorifierad jam session att prova sig över, gör att ”RetroHash” inte förtjänar mer än en axelryckning för sin existens.
