Av Niklas Thander.

Aries Spears rapmedley, där han övertygande imiterar toppnamnen inom hiphop, var en de första videor jag såg på Youtube – det var därför ganska överraskande att se honom i stand up-branschen. Efter åtta år på (den i Sverige ganska okända) sketchserien MADtv bytte Aries Spears studio mot scen och turnerade under 2011 med sin första stand up-föreställning ”Hollywood, Look I’m Smiling”. Den kan sammanfattas med tre temaord: sex, ras och stereotyper.

Även här rör sig Spears sällan över bältesgränsen, och när han gör det handlar det uteslutande om ras, fördomar och brytningar. Det blir tröttsamt när han återkommer till en imitation av den uttjatade ”komiska” indiska brytningen. Eller när han gör en guttural imitation av Arnold Scharwzenegger. Eller när han för tredje gången börjar ett skämt med: ”I’m not gay, but…” . Hans sätt att knipa applåder med homofobi känns sunkigt. Visst, Aries Spears är uttalat negativ mot konceptet politisk korrekthet. Men frågan är om han verkligen utmanar gränserna eller använder det som en ursäkt för att ösa på med publikfriande svordomar, könsord och öknamn?

Som bäst är det när Spears interagerar med publiken – några få pekas ut och involveras i hans punchlines genom hela akten, med en kvicktänkthet likt en battle rappare. Då är han både energisk och inspirerad och det märks att Spears trivs. Sparkar han uppåt eller neråt? Snarare åt alla håll. Ena sekunden skrattar du åt någon, andra sekunden skrattar de åt dig. Till slut kommer också rapmedleyt, uppgraderat med en imponerande imitation av Method Man och Biggie, där Spears snyggt fångar den senares tunga andhämtning.

Det är inte särskilt cerebralt, men publiken är odelat entusiastisk. Förståeligt. Delvis för att Spears punchlines bryter igenom de flesta skal som en dansk skalle, men också för att Sverige är ett land svältfött på karismatisk stand up. Han må vara ett svin, men glimten lämnar aldrig hans öga.

Foto: Anton Bernhardsson Yttring