Av Malkolm Landréus.
Det första som slår mig när jag lyssnar och tittar på Antone Mecca är att det finns liknelser att hämta här. Och jag behöver inte fundera länge. Med sina sydamerikanska rötter (Medellin, Colombia), en stadig och råbarkad uppsyn och politiska texter förs tankarna snabbt till den amerikanska undergroundscenens kanske mest framstående rappare tillika maktsamhällets största kritiker – Immortal Technique. Det är ord och inga visor, där varje bar hamras ner med kraft och precision.
Precis som på debutalbumet ”Planet Mecca” präglas ”The Rusty Meccanism” av ett 90-tals osande sound med bastunga beats. Men till skillnad från debutalbumet, där dessa var betydligt mer subtila, kan man nu höra elektroniska influenser som implementerats på ett fullt kapabelt sätt, i en precis lagom grad. Detta är tydligt på tidigare släppta låten ”Monkey Biz” där både Antone och gästande Progress bidrar med utmärkta verser. Det mer renodlade hårda och smutsiga soundet finns dock också kvar, som på ”Beijing Fireworks” där Antone mullrar fram refrängen med en röst jag skulle kunna svära på tillhörde Ill Bill. Produktionerna står Blezz, Tape-Roc, Flinta och Sonny Frito för, som precis som Antone Mecca ingår i Rusty Label-kollektivet som skivan släpps genom.
Det är svårt att tro att Antone, som är från Linköping men numera bor periodvis i Barcelona, endast är inne på den första halvan av tjugoåren. Med en fläckfri engelska och mogna observationer flyter han fram med ett självsäkert flow som skulle kunna tillhöra en rappare med åratals av erfarenhet. På låten ”God”, som textmässigt är helt fantastik, reflekterar han begåvat ur protagonistens perspektiv:
”I am black, I am white / I am Asian, I am Caucasian / Cause up in God’s haven, these folks are all pagans / There ain’t no unity between these human beings so / You and me should know, the Lord let the people go / And that’s the sole purpose of this whole circus see / I am joy, I am anger, I am hope / I’m the one you listen to / I’m the one who never spoke / I’m that lost cause and you gotta learn to let me go”
Andra höjdpunkter är “Listen To Me” med Melodiq och “From The Ashes Came Fire”. Den förstnämnda visar Antone upp sitt härliga flow som varvas med en fin melankolisk refräng och den senare är en riktig throw-back låt som lämpar sig perfekt vid en kvällsvandring längs Stockholms gator.
Allt som allt är ”The Rusty Meccanism” en solid platta. Den är inte på något sätt nyskapande, men erbjuder helt klart en tillfredsställande upplevelse. Det jag saknar är det där lilla extra. Precis som med tidigare nämnda Ill Bill, finns en tendens att det blir lite tråkigt, hur bländande än rappen är. Även om man med denna skiva tog ett steg i rätt riktning, skulle jag vilja se att Rusty Labels producenter vågade ta ytterligare ett steg och experimentera mer med soundet. Känslan är att det blir lite för enkelt. Jag vill se Antone bokstavligen brotta ner ett beat och försöka tämja det. En utmaning som tar det till nästa nivå. För den fighten är jag övertygad om att han vinner.
