Av Alexander Kihlström.
Alpis är en av en handfull rappare som jag är lite extra spänd på att följa framöver. Han har imponerat tidigare och just därför var jag oerhört peppad på att höra hans nya verk i och med 5-spårs EPn ”Med öppna ögon”. Söder om söder-sonen Alpis gör mig inte heller besviken – säkerligen ingen annan heller.
Det är en väldigt stabil platta där det som sticker ut mest är Alpis råa och ärliga rapstil. Det säger också ganska mycket med tanke på att han har med sig gäster som gör oerhört bra ifrån sig, i synnerhet SödraSidan, Näääk och Nimo. Dessutom är det fem välproducerade beats (fyra av Matte Caliste och ett av Grency Ayala) som håller en väldigt hög nivå överlag.
Alpis är inte ”Råskinnet från Rågsved” eller något annat klyschigt och fånigt som ett ”Kungen av Kungsan” à la Paolo Roberto. Nej, istället är han den sympatiska rapparen från Rågsved som berättar om livet med en poetisk klang som stundtals är riktigt vacker. Det är gatans ord som det ser ut idag. Jag föreställer mig att det är så som en hybrid av Ayo och Blues hade velat låta om ”den” hade börjat rappa idag.
Jag har en liten reservation mot refrängerna. De tre mittenspåren har lite samma vibe, som är väldigt inne att använda sig av nu. Vi hör det från Labyrint eller Kaliffa t.ex. och det är självklart inget negativt i sig. Men på ett så pass kort släpp hade jag velat höra lite mer variation. Då är som sagt Alpis rap konstant jäkligt bra, men det blir t.ex. inte direkt gåshud med det extremt kommersiella synthljudet i kombinationen med sången på refrängen till låten ”Kort stund”. Ett par beats kan ibland också kännas lite väl ”USA-inspirerade” (”Kort stund” och ”Om du vill mej nåt”), men det är inget som stör nämnvärt. Som sagt, det är överlag en hög nivå på produktionen.
Allra bäst är Alpis när han kör helt själv och öppnar upp sitt hjärta i det sagolika avslutet på skivan: ”Trottoarbarn”. Det blir naket och ärligt över ett melodiskt och vackert beat av Matte Caliste! Gästerna gör ändå en kanoninsats och ”Bort härifrån” är en given hit (synd bara att den inte kom till sommaren!). Men bäst är det som sagt på sista spåret, samt första spåret (ja, trots ”USA-inspirationen”), där han även denna gång är ensam och kör stenhårt på ett beat av Matte Caliste. Första och sista spåret är varandras motsatser, men bevisar bara hur mångsidig Alpis är och hur mycket potential han faktiskt besitter.
