Av Josefin Palmquist och Mikael Norinder.
Det första vi slås av när vi kommer in på Fasching, bara kort innan utsatt starttid, är att lokalen inte riktigt är så fylld med folk som vi tänkt oss. Det har pratats en hel del om klubben på förhand, och man hade kanske väntat sig att den breda soulpublik som faktiskt finns i Stockholm nu skulle ta chansen att synas lite mer än vanligt. Men lokalen är absolut mer än halvfull, och de som ändå tagit sig hit denna sensommartorsdag är glada, spända av förväntan och minglar otåligt runt med varandra i väntan på att Sabina Ddumba eller Albin Gromer ska gå på scen.
Så sveper till slut Sabina Ddumbas balsammjuka stämma in över lokalen i drömskt trollbindande ”If I could” och alla i lokalen tycks stanna upp och
försvinna i denna unga men övertygande artist. För Sabina må vara ung, och det här må vara en av hennes första helt egna spelningar, men hon är långt ifrån oerfaren. Sedan tonår så tidiga att de snarare måste räknas till barndom, har hon stått på scen: i kören Tensta Gospel Choir, bredvid andra artister och
i egna små projekt. Detta märks inte bara i Sabinas otroliga rösthantering och musikaliska säkerhet, utan också i hur hon tar scenen. Stundvis känns dock
Sabina lite vacklande i sitt eget material och inte helt hemma i att hon som är huvudpersonen denna kväll. Det är nog i ”The Golden Child”, gästad av den
ikväll något oskarpa Adam Kanyama, som Sabina kommer ut till sin absolut fulla rätt. I sista låten ”I want you” övertygar Sabina ändå återigen, men
helhetsintrycket är att Sabina Ddumba ikväll fick för få låtar att helt komma in i sig själv.
Kvällens andra akt, Malmösonen Albin Gromer, får desto mer tid på sig att skina, och visst övertygar även han. Bokstav för bokstav stavar han ut ordet
SOUL för oss i versaler, för Albins musik såväl som framträdande gör verkligen skäl för ordet själfull. Att kvällen också innebär avslutandet på en turné för Albins del, i kombination med att det är egenskrivet material märks tydligt. Dels i hur inrepat och proffsigt han samverkar med det för honom nya husbandet, och lika mycket i hur han verkar fri i att bara blunda och vara i sin egen musik och i uttryckandet av den. Resultatet blir rakt och ärligt, vackert och naket, och helt enkelt sjukt imponerande.
The Royal Nelson Orchestra, husbandet som kommer pryda scenen under alla klubbens konserter under hösten, är stabila och säkra. Trummisen Fredrik Nelson, tillika kapellmästare, är engagerad och fokuserad som en elitidrottare och står för stor del av energin. Det man ibland kan önska är att bandet fungerade lite mindre som en trygg soffa för kvällens soulhopp Albin och Sabina, och att det vågade sig in lite mer experimenterande i de två nya mötena.
Helhelten, konceptet Keys med musikjournalisten och hiphop-profilen Ametist Azordegan och jazzklubben Fasching som omsorgsfulla föräldrar känns också det proffsigt och stabilt. Innan, emellan och efter de båda liveakterna levererar först Faschings egna Magnus ”DJ Swingkid” Palmquist, och sedan Ametist med
sällskap av Musse Hasselvall självklart svängig musik från DJ-båset och inte en minut lämnas tyst och tveksam.
Sammanfattningsvis var det alltså en lyckad kväll. Det som den dock lämnar att önska är ett jämnare, eller åtminstone tydligare upplägg. Det kändes lite
oklart huruvida Albin Gromer var huvudakten eller om den något ojämna scentidsfördelningen snarare berodde på att Sabina inte hade mer eget material. Inför nästa Keys hoppas jag på antingen ett jämnt 50-50 upplägg för de två huvudakterna, eller en tydligare indelning i huvudakt och förband. För nu blev det en så pass liten skillnad att den bara lämnade en grumlig känsla i magen av ojämnhet, att Sabina inte fick lika mycket tid att skina som Albin. Men klart är att kvällen lämnade stora förväntningar inför framtiden, både på resterande Keys-tillfällen och på två unga soulsångare.
Foto: Josefin Palmquist
