Av Damir Sepulveda Espinoza.
Ett av 00-talets största underground rappare är tillbaka med en ny solo skiva sedan 2007s ”None Shall Pass”. Redan då hade Aesop Rock börjat experimentera med producentrollen vilket så småningom ledde till att Aesop producerade duon Murs och Slugs album ”Felt 3: A Tribute to Rosie Perez”. Men mer än något annat, hur sköter sig Aesop Rock nu när han inte tillhör ett av 00-talets underground trender? Produktionsmässigt har han inga problem att skräddarsy passande beats. Musiklandskapet på ”Skelethon” utgörs av dammiga trummor i sällskap av psykedeliska gitarriff, plus en och en annan piano eller synt slinga. Blandningen av live instrument och samplingar skapar ett fylligt musiklandskap med en grådaskig vibb som alltid varit bästa vän med Aesops sällsynta röst.
Hans röst har alltid varit lika imponerande och fortsätter att vara det här. Den rösten tillhör huvudkaraktären i en film noir och western film – alternativt en skäggig man med whiskeybaksmälla på en onsdag. Det finns dock, förutom en grov röst, fler arketypiska drag. En man i en destruktiv värld som är osunt skeptisk? Läst/sett/hört det förut? En man som är isolerad från nära och kära via krafter eller händelser som han kunde och inte kunde rå för. En man som är bästa vän med sömnlösa nätter och grubblande. En man som dock, om han utmanas, kommer att utföra den handling som krävs av honom. En man som säger saker som ”m-m-moral compass all batshit”. Är något av det här sant dock, är han sådan? Jag tänker inte låtsas som att jag förstår allt han säger. Men det räcker med att känna av stämningen och rader som ”it was less an act of hubris / more a lonely hearts club at the helm of a magic bullet” för att skapa sig en bild. Att avkoda hans texter är ett av de tillfredställande nöjena med hans verk.
För det är som alltid köttigt med sällan använda ord, liknelser och beskrivelser som staplats i organiserade högar. Detta, och annat, som referenser som sträcker sig längre än någon ”Family Guy” referens av min eller din femte favorit hustle-rappare, har alltid gjort Aesop till en av dem som rättmätigt kan beskrivas med att ha en egen stil. Det är något som många rappare brukar kräva av andra men som de inte alltid uppfyller själva tack vare bristande självinsikt. Nog är texterna kompakta, likt den tjocka boken alla barnen i skolan inte vill ha något att göra med. Men det är inte så för enbart sakens skull. Han har tydliga tankar om den värld han upplever som inte bara syns i innehållet eller förpackningen. Det hörs i hans röst. Hans förmåga att förmedla irritation, ånger, frustration och uppgivenhet på ett subtilt och nyanserat vis gör ”Skelethon” än mer dynamisk. Det mesta sägs i ett oförändrat röstläge men på något sätt går det att ana vad han egentligen menar.
Så länge Aesop Rock behåller driften att konstruera sina visioner med ord så kommer han att bjuda på starka låtar som ”Leisureforce”, ”Zero Dark Thirty”, ”Gopher Guts” och albums som ”Skelethon”. Trender kommer och går, både på radio och i independent världen, men skickliga och välgjorda verk som ”Skelethon” kommer det alltid att finnas utrymme för.
Betyg : 4 av 5
