Av Damir Sepulveda Espinoza.
Det mest imponerande med ”Trials & Tribulations” och Ace Hood är hans tajta, skarpa, typiska söderrap flow. Den utförs med bravur. Innehållet blir förvisso repetitivt, rapstaplar som rags-to-riches berättelsen, hustlande och sin tro behandlas charmigt rakt om än distinktlöst, men att stavelserna alltid ligger rätt i käft gör albumets stundtals ljumma lyrik överkomlig.
Något annat som skiljer Ace Hood från andra på sitt fjärde storbolags album (första på Cash Money sedan sina tidigare år på Def Jam), är att han inte är överdrivet dedikerad krigstigen trots den intensiva musikstilen som är trap. Det är föga lite romantisering av livsstilen på gatan vilket låtar som ”Hope”, ”Pray For Me”, ”Another Statistic” och flera understryker. Han söker inte konfrontation, det är snarare så att han förklarar sin drivkraft, vilket kan sammanfattas som överlevnad. För trots framgång och, vad som kan antas, en säkrare framtid framför sig, så har inte det gjort honom blind för sin och sina närmaste förflutna. Därav genomsyras det mesta av en kvävande dysterhet, med bonuslåten ”Fuck Da World” som största utropstecknet. Det har en deprimerande effekt men det är ett av de starkare attributen det här projektet, och genren överlag, har – vilket indikerar hur dynamisk den kan vara.
I livemixtapes och datpiff-världen går det att hitta en drös med liknande musik och artister, men någon med sån här teknisk precision är sällsynt. Up-and-coming rapparna Gunplay, King L och Fat Trel tillhör denna skara men har också superiöra musikaliska instinkter. I andra änden av spektrumet finns trap-rappare som Young Thug och Migos, som kanske inte är lika slipade, det de dock har till förfogande är grova melodiska ticks som demonstreras ständigt i låtar och mixtapes, något Ace Hood inte riktigt besitter. Då och då skruvar han till sin ultra raka trap formel, som i ”How I’m Raised”, vilket påminner om Futures melodier. Eller som i ”We Outchea” med Lil Wayne och en trallig refräng, spåret fungerar också som en välbehövlig växling efter de tre tunga men likasinnade dunkpärlorna i inledningen. Men som nämnt, Ace Hoods rap är av en mer direkt karaktär och låter därför sina gäster bidra med färgerna, som i hans största hit hittills, ”Bugatti” med Rick Ross och refrängmaskinen Future. En annan höjdpunkt värt att nämna är ”My Bible”. Den leds inte av iskall atmosfär och ivriga 808s, utan är en uppfriskande storslagen boombap produktion som en fokuserad Ace Hood dominerar över.
Det är monotont i viss mån men vad den utför görs också effektivt. En av få obligatoriska försök till radiolåtar som ”Rider” (med Chris Brown) är intryckta men den är okej, och är snarare en anomali mitt i den molniga dysterheten. När optimismen kikar fram i enstaka rader, eller den sympatiska låten ”Mama”, vill jag inget annat än klamra mig fast. Mycket av storbolagsrap är eskapism, majoriteten av ”Trials & Tribulations” är inte det.
