Av Niklas Thander.
A$AP Mob är Harlem-baserade kollektivet bakom senaste stjärnskottet A$AP Rocky (som f ö gjorde ett ruggigt bra framträdande på Way Out West) och ”Lords Never Worry” börjar direkt med frågan ”Rocky where you been?” vilket vi får svaret på; ”I’ve been thuggin’ with my team ho”. Resultatet är ett gratis mixtape som är en tidsresa i båda riktningar. De är uppkopplade ungdomar, uppvuxna med mer än bara den lokala rapscenen och MTV som enda musikkällor. Tydligt influenser av Dirty South lo-fi och råbarkad 90-tals New York-rap blir uppblandat med en kapitalistisk rebellism à la swag och psykotiska, kalla beats. Mixen blir överrumplande; tempo- bytande rap, kraftingivande ad-libs och råa, intetsägande texter med en ”fuck the world”-attityd. Det är vass och ointelligent rap som sätter helhetsatmosfären över lyriken. Det handlar inte om att skriva de bästa eller smartaste texterna, utan att genom interaktion med beatet kunna skapa den där oövervinnliga känslan, där överkroppen sätts i rörelse till varje låt. Och det lyckas de allt som oftast med.
”Lords Never Worry” skapar en signifikativ miljö genom hela mixtapet, men utan att riktigt hitta nästa nivå i sitt sound. Det sitter och tuggar utan att riktigt komma igång. Dock finns en del ljusglimtar, framförallt i början av tracklistan. ”Thuggin’ Noise”, ”Full Metal Jacket”, ”Coke and White Bitches: Chapter 2”, ”Bath Salt” och ”Work” står ut på den välfyllda låtlistan och tack vare dessa låtar börjar mixtapet lysande, men droppar av markant allteftersom både beaten och insatserna blir tröttkörda. Öppningsspåret ”Thuggin’ Noise” är en ren A$AP Rocky låt som vi känner honom (över ett ok, men medelmåttigt beat från Silky Johnson som kan bättre), med referenser till Texas, lean, Bone Thugs och kokain. Med stjärninsatsen överstökad är det dags att presentera teamet, vilket görs i ”Full Metal Jacket” där sex verser avklaras på 2:33 (av vilka Fergs vers står ut mest), över ett kaotiskt blåsarrangemang kompletterat med smutsiga trummor och syntiga budgetklapp. Mixtapets två höjdpunkter följer varandra i form av ”Coke and White Bitches” och ”Bath Salt”. I den förra leverar Danny Brown och Fat Trel två av de bästa verserna på tapet, och i enlighet med titeln innehåller de några av de mest dekadenta raderna på länge som; ”Sniffing when she wake up, stripping with no makeup/ Ecstasy for dinner, I’m a winner, you a pay cut”. På ”Bath Salt” gästar för mig okända Flatbush Zombies med glöd och alla på spåret levererar gedigna verser till ett frenetiskt och dystert beat. Även här följs låtnamnet till raptemat, och med en underliggande drogromantik för allt från kodein till syra produceras rader som; ”You gon’ need a boost from God to get as high as me nigga”, ”I love brain, zombie style, never mind these clouds” och ”One brain dead girl/ Off your mind leave your brains on your moms/ Razor blades dipped in bleach/ Tear your skin to pieces/”, vilket för tankarna till Gravediggaz.Som sagt droppar tempot och kvaliteten längre in och producenter som AraabMuzik och Clams Casino sviker med beatsen. Vad händer på Clams Casino-beatet? Först och främst är det ett tråkigt och ofärdigt beat, men när det också gästas av Jim Jones blir det svårt att rädda.
Man kan rikta kritik mot den här sortens knep, att pusha relativt mediokra rappare i sitt crew med hjälp av sin egen framgång, men resten av kollektivet steppar upp till utmaningen; helt okej. Det är lätt att utmåla det som Rocky + hangarounds, men utöver Rocky sticker Ferg och Nast ut, inte långt efter. Det är medelmåttig, energisk, rå, ”full retard” rap på något sämre beats än vad jag trodde, gjort under inflytande av de flesta droger ute på marknaden om vi får tro crewet. Det är inget jag skulle spela på en daglig basis, men jävlar vad bra det är för en mindless adrenalinkick.
Bästa låt: ”Bath Salt”
