Av Niklas Thander.
Det finns något naivt charmigt i att släppa tio singlar på ett album som innehåller 14 låtar. Även att 50 beskriver albumet som fullt med ”entreprenörsenergi” och som en ”viral marknadskampanj” inför nästa album, ”Street King Immortal”. Tyvärr finns det inte mycket av någon slags energi på ”Animal Ambition”. Det står klart tidigt in på albumet att det här inte är mer än ett mixtape, trots att 50 Cent bedyrar att kvalitén är av albumklass. Produktionen är medioker och anonym, 50 drar inte några slags växlar i varken rap eller refräng utan lunkar bara på i maklig takt. Enligt 50 handlar ”Animal Ambition” om ambition och framgång. Det är i princip de enda två teman han rappar om, men ingenting i hans framförande visar på någon slags hunger.
Problemet med ”Animal Ambition” är att den känns ofärdig. Nästan varje beat är underproducerat och saknar variation – koppla samman det med rap som varken byter flow eller ämne så har du en fruktansvärt tråkig kombo. Har du hört plattan en gång så finns det inte mycket mer att hämta andra gången. En stor del av rappen är 50 som berättar om sin förmögenhet och hur avundsjuka andra är. Visserligen på olika sätt, det får jag ge honom, men inget av dem är tillräckligt fyndigt eller attitydtungt som sig bör när det gäller skrytrap.
Några ljusglimtar finns dock där. ”Hustler” är den låt och refräng som påminner mest om 50 Cents glansdagar, om än med ett soligare beat. På den bästa låten, ”Irregular Heartbeat”, lyckas produktionen vara precis lagom avskalad och bidrar med en hotfull kuliss till två passande verser från 50 och Jadakiss. Souldoftande ”Hold On” har grunden till att bli en riktigt tung låt, men blir aldrig mer än en skiss.
”Animal Ambition” är ett hafsverk, men tack vare en viss professionalism från 50 väger det ändå aldrig över till uselt. Tyvärr är resultatet lika intressant som beskrivningen ”viral marknadskampanj”.
