Av Niklas Thander.
Frågan är om det är PR-kupp, en strulande 50 Cent eller ett tvivlande skivbolag. Mysteriet i fråga är omständigheterna kring Fiftys skivsläpp, som enligt schemat skulle ägt rum den 3 juli. Istället fick vi ett gratis mixtape/album tre dagar senare. ”5 (Murder by Numbers)” skulle bli 50 Cents femte studio-album, men antingen har Interscope insett att materialet inte håller måttet och droppat projektet gratis eller så är det 50s egen protestaktion. I vilket fall verkar det vara ganska upprörda känslor skivbolag och artist emellan för tillfället, vilket såklart är en viktig del i varje PR-kupp. Med tanke på Fiftys tidigare försök (minns Kanye vs. 50-fejden) kan detta mycket väl vara en del av hans numera affärsinriktade approach till musikmarknaden.
De förbryllande omständigheterna kring skivan visar sig vara mer intressanta än själva skivan och den stora uppståndelsen smickrar innehållet. ”5 (Murder by Numbers) är en parentes och dethade blivit blodigt värre för Fiddy om det var något annat än ett gratissläpp. Mixtape-albumet är en underlig skapelse med en låtlista på tio spår vilka inte ens låter färdigmixade, och trots produktion av bland annat Havoc och Hit-Boy är även produktionen undermålig. Alla spår är slätstrukna, omotiverade och energin är överlag låg. Det lyckas varken att stå på egna ben eller vara en intresseväckande försmak för det riktiga fullängdssläppet, vilket nu skall komma i november istället. Av tio låtar är det endast två låtar som någorlunda håller måttet och då åker 50 snålskjuts på gästerna. På ”Business Mind” – med en lågmäld och opersonlig produktion från Hit-Boy – är det Hayes som agerar fire-starter och visar 50 Cent hur man ska använda ett långsamt flow till sin fördel. Det räcker i en låt, för på resterande låtar vaggar flowet mig in i tristess. ScHoolboy Q är den andra livbojen och han ger mixtapet en helt ok avslutning i ”Can I Speak To You”, men inte mer.
Stilistiskt och produktionsmässigt kunde ”5 (Murder by Numbers)” lika gärna släppts år 2000 och till och med coverfotot ser ut att vara taget med en av de första digitalkamerorna. 50 Cent visar inte på någon som helst artistisk utveckling, utan står och stampar på samma ställe. Det är samma tjat och långsamma tuggande om skjutvapen och drogförsäljning (vilket vi det här laget måste ligga oerhört långt bort för en snubbe som nuförtiden säljer energidrycker), men utan viljan och upprymdheten han hade när han rappade ”I got a mill out the deal and I’m still on the grind”. Inte ens hookarna, hans varumärke och weapon of choice, är något man kan räkna med längre. Hela skivan är tråkig och utmattad, men det värsta är att jag får en bild av en tillfreds 50 Cent som
framför varje låt med ett litet leende och är ruggigt nöjd med vad han ger oss. Han försöker att låta eggande och full av trashtalk, men det faller bort någonstans på vägen mot trovärdighet. Det blir en märklig blandning av att skapa med arrogansen i ögonvrån samtidigt som han ger allt vad han har kvar i tanken, vilket inte verkar vara särskilt mycket. Det finns ingen antydan till ett kollektivt sammanhang mellan spåren och det förstärker bara teorin om att ”5 (Murder by Numbers)” är en samling kasserade spår, vilka egentligen inte borde fått se dagens ljus. Kanske var det ett bra drag, av vem det nu än var, att inse hur rudimentärt albumet var och slopa skiten så fort det bara gick utan att tappa ansiktet helt. För det här är så genomuselt och ofärdigt att det inte förtjänar mer PR än ett hastigt omnämnande på Twitter och sedan hoppas på att hela fadäsen är glömd till november. Lycka till, Fifty.
Bästa låt: ”Business Mind”
Betyg: 1 av 5
