Av Niklas Thander.
2 Chainz måste vara en av 2012 mest frekventa featureartisterna, med gästframträdanden hos alla från Curren$y och Nicki Minaj, till Rick Ross och G.O.O.D. Musics ”Mercy”. Han är en av de mest eftertraktade gästartisterna just nu och hypen är inget annat än enorm. Hur man kan gå från ett diskutabelt kändisskap och namnet Tity Boi, till att på ett år bli branchens mest populära rappare undgår mig. Jag måste erkänna att jag inte hört mer än ett enstaka spår av Tity Boi, men han har hängt i sedan ’97. Dock verkar han inte ha utvecklat sina färdigheter nämnvärt på dessa dryga 15 år. Vokabulären är så bristande att inte ens en inpluggning av ordboken, likt Malcolm X i Spike Lees filmatisering, skulle komma till 2 Chainz räddning vid det här laget. Hans rimscheman är oftast i den enklare stilen; celly/telly, gone/gone, away/day och han gnatar på utan att byta mönster, sakta vaggandes, en stavelse i taget. 2 Chainz frälser inte oss med kvalitativ rap, utan han försöker nå
fram genom nonsens-rim som: ”Known to act a donkey on the cameltoe/ Then take the cameltoe and turn it into casserole/”. Det är bounce över begåvning och det är helt i sin ordning, men detta är så fruktansvärt obegåvat. När 2 Chainz mest (pseudo-) intelligenta vers är, efter idogt letande, ”All this ice on me and my niggas playing freeze tag” känns det rätt meningslöst att lyssna vidare. För sedan kommer trehundra bars i stilen: ”I’m a fucking example of a fucking example/ Hit her from the back, nigga, that’s a fucking example/” och ”All I want for my birthday is a big booty ho”.
”Based on a T.R.U. Story” är ett monotont och händelsefattigt projekt med enkla gästkombos, såsom Kanye West, Nicki Minaj och Lil Wayne. Förutom precis nämnda gäster är det featurelistan som är höjdpunkterna. The-Dream, Drake, John Legend och Scarface står för genuina insatser även om de inte är särskilt nära toppen av sina förmågor. Beatsen är av medelmåttig klass; det räcker för att röra lite på huvudet åt, men det är trap music som irriterar snarare än motiverar. Skivan öppnar med ”Yuck!” och en otroligt slö vers från Lil Wayne, men till och med det får 2 Chainz att framstå som andefattig. ”Crack” är en låghastighetsversion av Das EFX ”iggedy-rap”, i formen crack- cri’nack, fuck-fi’nuck blandat med en refräng från den absoluta botten av Trapmuzik 101; ”I started from the trap now I rap/ No matter where I’m at I got crack/”. Och det är på ”I Luv Dem Strippers” som 2 Chainz verkligen särskiljer skit från skit. Tillsammans med Nicki Minaj skapar han ett av de sämsta spåren jag hört på länge. Det är tortyr för en tänkande varelses sinne och jag tänker inte ödsla en enda bokstav till.
Tack vare några låtar höjer sig ”Based on a T.R.U. Story” sig ändå från den absoluta misären. Singeln ”No Lie”, med Drake bringar lite energi till 2 Chainz, och ”Extremely Blessed” med The- Dream är något som liknar en bättre låt och påminner i beatet om en påskyndad The Weeknd-kopia. ”Money Machine” bringar det bästa beatet på plattan, ett elektronisk drömlandskap med skärande, robotlikt syntplinkande. ”Kronan” på verket är ”Ghetto Dreams” som i sammanhanget är såpass bra att den höjer betyget ett halv snäpp. Istället för att dra ner bra framträdanden, som i fallen Drake och The-Dream, hänger 2 Chainz hyfsat med. Men essen på spåret är de relativt starka insatserna från John Legend och Scarface.
Hela 2 Chainz persona, med kassa nonsens-rim, känns som en gimmick och det faller allt som oftast platt. ”T.R.U. Story” är ett magplask till skiva, men tack vare alla intentioner om att följa den kommersiella dagsagendan tror jag att försäljningen kommer gå lysande. Trots sin roll som gästrappare är 2 Chainz akilleshäl att kunna hänga med andra artister på ett spår, vilket även visar sig tydligt här. Man inser direkt hur klumpigt och monotont hans flow är och det spelar ingen roll om han är först, i mitten eller sist, för han sticker alltid ut som den kassa. Men det kanske är just det som gör honom så framgångsrik och populär som gäst.
