Ken Carson

Scen: Park Stage

På den annars punktliga festivalen anländer Lollapaloozas andra “Opium”-rappare sent, men publiken är redan uppvärmd med hjälp av ett kortare DJ-set. Så när Ken Carson äntligen  springer ut till sina bortsprängda 808-trummor vet de yngre åskådarna exakt vad de ska göra; moshpitta fram tills musiken inte längre hörs.

På ena sidan skådar vi ett alldeles okej uppträdande. Den explosiva energin bland den yngre demografin slutar aldrig och det verkar som att alla har kul. Men på andra sidan så är Carsons uppträdande en besvikelse. Under den första halvan snabbspolar rapparen genom bangers på ett medley-esque vis. Bangers i all ära men utan någon slags uppbyggnad, slutpoäng eller vision smälter alla låtar in i ett, och musikaliska moment lyckas aldrig sticka ut. Vare sig det är för att vinna tillbaka förlorad tid eller för att det finns en rädsla att förlora publiken är oklart.

Vad som är mer tydligt dock är att Carson har utrymme för förbättringar. Kult-artisten håller sin publik på avstånd, och interagerar aldrig med oss på ett intimt eller personligt sätt. Rappen och vokaliseringen saknar teknik, och stundvis rappar han endast adlibs till den förvrängda playbacken. Carson lämnar en del åt fantasin under sitt ordinära men roande uppträdande.

Lil Nas X

Scen: Bay Stage

Den före detta “meme”-artisten är tydlig från första blick vad för artist han vill vara under Lollapaloozas sista kväll. Lil Nas X vill vara ett spektakel, en glödande stjärna, ett event. Det görs tydligt med den fantastiskt designade scenen som drar in tittaren in i ett konstverk. Det blir bara mer tydligt när Lil Nas går på tillsammans med en myriad av hjälpmedel som håller toppklass. Dansarna är fenomenala, video materialet är vackert, och musiken känns nyskapade. Produktionen känns som ett viktigt element för “Montero”-sångaren men artisten vägrar vara den svagaste länken. Det uppstår moment då Lil Nas uppvisar imponerande starka stämmor. Vissa noter sjungs nästan chockerande väl i kontrast till den oftast auto-tune dränkta rösten vi är så vana med.

Artisten har dock en akilleshäl vad gäller liveshower. Lil Nas X som slog igenom med “Old Town Road” saknar en tillräckligt stor och stabil diskografi för att fylla hela sin tid. Istället förlitar sig artisten på övrig musik och dans. Konserten är tills del en kurerad låtlista som lånar element från andra artisters musik för att utöka, utveckla och komplettera de låtarna vi känner till. Lil Nas X potential är skyhög dock och jag ser bara att hans uppträdande kommer bli bättre med tiden.

/ Samir Bou-malhab

J.I.D

Scen: Park Stage

Atlanta rapparen J.I.D är inte känd som en framtida legend inom hip hop scenen utan anledning. Han besitter för mycket musikalisk, kreativ och teknisk talang för att inte göra det. För dem som hört rapparens musik förut vet hur mycket som läggs in i konsten. Komplexa rimm, personliga berättelser, feta beats, vacker sång och såklart de oändliga flowen. J.I.D tar med allt detta och lite mer på scenen och utför det felfritt.

Rapparen är is-cool på scen och känner igen sina största fans i publiken. Han vet vart han har oss och förväntar sig att dra all nytta av det. Publiken implementeras in i musik på flera kreativa och konstant uppfriskande vis. Vare sig det är vilka rörelser rapparen dikterar, eller vilka delar vi ska rappa tillbaka till scenen.

J.I.Ds diskografi är bred och mångfaldig. Pärlor genom den diskografin har valts ut noggrant i en ordning som aldrig förlorar sitt momentum. När kvällens sista sol gått ner är mitt enda klagomål att konserten tagit slut. J.I.D är en framtida legend, inte bara för sin musik, men även för sitt framträdande.

/ Samir Bou-malhab

Foto: Victoria Zahmatkesh / Anastasia Baranovskaia