Jacob Banks
Scen: Azalea

Jacob Banks har en magnifik röst. Det råder det ingen tvekan om. När jag ramlade över hans musik för några år sedan, genom “Skavlan” lustigt nog, visade han prov på en själfull känsla som ytterst få artister besitter. Några år och några album senare så fortsätter han leverera starka vokala insatser som få kan matcha både på skiva och live. Det blir däremot tydligt i Slottsskogen att de storslagna produktionerna från albumprojekt och EP:s, inte riktigt når hela vägen fram med ett tvåmannaband, där gitarr-riff tar överhanden. På Azalea-scenen får han han dessutom den något otacksamma uppgiften att öppna inför en ruskigt festivalpeppad publik som inte riktigt har det tålamod och uppmärksamhet som Banks förtjänar. Bäst blir det ändå när Jacob Banks levererar gåshud på låtar som ”Unknown To You” och den magnifika ”Part Time Love”.

Som sagt, även om Jacob Banks har soul och känsla så når han inte hela vägen in i kaklet, där jag kan tycka att ljudbilden live skulle behöva mer variation. På en stor festivalscen skulle åtminstone jag vilja efterlysa ett band med blås- och piano/keys-sektion. Då tror jag att Banks skulle nå oanade höjder.

/ Tobias Carlsson

070 Shake
Scen: Linné

Det har gått fem år sedan 070 Shake hade en kreativ topp som bland annat resulterade i låtar med Kanye West, Pusha T och Nas – och för all del Silvana Imam. Sedan dess har hon byggt en egen fanbase som precis som musikkritikerna älskar hennes musik. Och det är verkligen hennes musik.

Shake växlar sömlöst mellan berusande trapballader, mosh pit-vänliga basgångar och studsande elektronisk musik. Men i allt finns hennes känsla för musik som röd tråd. Ye-samarbetet ”Violent Crimes” inleder stämningsfullt innan ”History” tar vid. Det är en underhållande och rätt oförutsägbar setlist som också bjuder på ”Danielle (smile on my face)” med Fred again… samt sju år gamla ”Honey”. Föga förvånande är det dock ”Modus Vivendi”-pärlan ”Guilty Conscience” och ”Under The Moon” som får agera största höjdpunkter. 

Mot slutet gör 070 Shake ett kort avbrott för att fylla på sitt fjärde glas rödvin på scenen och avslutar, precis som hon började, med en ”ye”-favorit. Mäktiga ”Ghost Town” får fortsätta även efter att hon lämnat scenen och gjort ett bestående intryck på alla som befann sig i det nya, luftiga Linnétältet.

/ Malkolm Landréus

Ayra Starr
Scen: Linné

Det nigeriansk-beninska stjärnskottet Ayra Starr är något av ett globalt fenomen. Efter att ha slagit igenom i hemlandet Nigeria med låtar som ”Bloody Samaritan” och ”Rush” – där den sistnämnda bland annat gjorde henne till den yngsta afrikanska kvinnliga artisten att passera 100 miljoner views på YouTube – ligger världen nu framför hennes fötter. Inför hennes första stora spelning i Sverige, efter att ha bokats till Cyme Fest i våras, har hon precis dubbelnominerats i den nya kategorin Best Afrobeats på MTV Video Music Awards.

Det står tidigt klart att hon är här för att fixa en fest. Men efter att dj:n peppat upp publiken med godbitar som Vanessa Carltons ”A Thousand Miles” väljer Ayra att inleda med att dra ner stämningen. Att starta med ”People” är inget dåligt beslut, men när Stormzy-samarbetet ”Need You” och ”Away” följer upp är det faktiskt några med riktigt dåligt tålamod som lämnar tältet. Men sen blir det bättre. ”Bloody Samaritan” blir startskottet för en stämningsfull kavalkad som förstås också inkluderar hiten ”Rush”, allt medan sångerskan själv emellanåt struntar i att framföra låtarna själv. Ingen behöver övertyga mig om att Ayra Starrs härliga afropop och afrosoul är bra, men att den är bättre i ett live-format än streaming-format är jag inte så säker på.

/ Malkolm Landréus

Seinabo Sey
Scen: Flamingo

Det finns artister som man tröttnar på att se live, men Seinabo Sey är inte en av dem. Varje gång är en uppenbarelse, mycket (förstås) tack vare hennes magiska röst och supercharmiga personlighet. När hon för andra gången intar en av de stora scenerna på Way Out West är det lika gemytligt som en intim spelning, trots att hon själv chockas över den enorma publikmassa som samlats i mitten av Slottsskogen.

Detta ska också sätta sin spår under spelningen, på både gott och ont. Seinabo är inledningsvis besvärad över sin öronsnäcka men ler förtroendeingivande. Hon är nervös, det märks, men fokuserad. ”I Love You” inleder och efter vackra ”Shores” börjar hon plötsligt sjunga Ted Gärdestads ”Sol, vind och vatten” som är hennes favoritlåt. Här får hon ett fint band med publiken och en del av pressen släpper. Det förstärks på ”Still”, där publiken sjunger stämmor och på purfärska ”YES” kommer fyramannabandet helt till sin rätt. Andra halvan är klart bäst, då flera av de nya låtarna inte riktigt har samma fängslande melodier som hennes tidigare alster och kanske hade lyfts av till exempel ett gästspel av Jacob Banks som någon timme tidigare spelat på scenen mittemot.

Men också för att Seinabo slappnar av. Personligen har jag inga problem med hennes gulliga ödmjukhet, men för att ta nästa kliv i karriären kanske hon själv måste inse vilken fantastisk artist hon faktiskt är.

/ Malkolm Landréus

Black Sherif
Scen: Linné

Den ghananska artisten har inte den lättaste uppgiften framför sig. Efter att ha tappat sitt bagage på flygplatsen går den relativt unga, nya och lilla artisten Black Sherif på scen och uppträder samtidigt som den svenska superstjärnan Tove Lo. En enastående konsert är inte garanterad till start, varken för publiken eller för sångaren själv. Det är då oerhört talande för Black Sherifs talang när Linnétältet blir proppfullt av folk som vägrar missa en sekund av showen.

Black Sheriffs gör en acceptabel entré med en god respons av publiken. Men än så länge finns det svängrum för förbättringar. Dock tar det inte lång tid innan sångarens oklanderliga swagger börjar ta grepp om en. Black Sherif uppträder som en länge erfaren artist och tillsammans med sin råa talang sätter han fart på folkmassan.

Tekniska talanger skiner igenom när sångaren använder en tung autotune till sin fördel, som ett instrument istället för en krycka. Likaså imponerar artistens medfödda sinne för rytm. Aldrig missas det ett steg i hans redan unika och komplexa flow. Det viktigaste av allt är dock samspelet mellan artist och publik. Black Sherif uttrycker sin tacksamhet i exakt rätt tid och rum för att få igång folkmassan.

Det är tydligt att Black Sherif förstår konsten med livemusik och alla dess element. När han står på scen ser han till att fylla rummet med energi och alltid ta vara på den.

/ Samir Bou-malhab

Wizkid
Scen: Flamingo

Ett grandiost avslut på Way Out West första kväll utlovas när headlinern Wizkid ska inta scenen. Men på skaran av publiken att tyda så har ordet inte spridit sig. En artist av Wizkids kaliber och status ska vanligtvis packa Slottsskogen, men ikväll känns det nästintill halvtomt. Något som lätt skulle drabba en mindre artist berör inte sångaren en gnutta, och storleken på publiken definierar inte för en sekund den nigerianska stjärnan.

Wizkid går på och med ett lasersikte hittar han sin trogna lyssnarkrets. Relationen mellan artist och publik tas vara på konstant och känslan är romantiskt rörande. Under 75 enastående minuter samspelar Wizkid med oss felfritt och genuint för att skapa dagens största dansfest.

Kvällens soundtrack består av en väluttänkt och flödande setlist av redan etablerade bangers. Orkestern höjer kvaliteten på dessa bangers, mycket tack vare ett otroligt lent saxofonspel vars närvaro alltid märks. Wizkids scendekor är elegant och snäll för ögonen, alltså helt okej men reflekterar inte artistens närvaro väl.

Detta må vara avsiktligt då temat för kvällen verkar vara kvalitet över kvantitet. Och Wizkid erhåller MYCKET kvalitet i hans rockstjärne-uppträdande.

/ Samir Bou-malhab

Foto: Timothy Gottlieb (Seinabo Sey), Hanna Brunlöf Windell (070 Shake, Ayra Starr, Black Sherif), Victoria Zahmatkesh (Black Sherif, Wizkid)